Kulturrådets budgetunderlag 2017–2019 1
REGIONAL KULTURVERKSAMHET Prioriterade behov 2017
–2019 – Årliga verksamhetsbidrag, 26 000 tkr årligen – Regionala utvecklingsbidrag, 15 000 tkr årligen Totalt 41 000 tkr årligen till anslag 1:6 Från och med 2013 ingår 20 av 21 regioner i kultursamverkansmodellen. Kulturrådet har regeringens uppdrag att företräda staten vad gäller fördelning av statsbidrag, och att svara för uppföljning av de regionala kulturverksamheter som tilldelats statliga medel genom kultursamverkansmodellen. Med grund i en regional kulturplan fördelar Kulturrådet de statliga medlen till region eller landsting. Den regionala nivån fördelar sedan både statliga och regionala verksamhetsmedel till kulturverksamheter inom områdena professionell teater-, dans- och musikverksamhet, museiverksamhet, biblioteksverksamhet och läs- och litteraturfrämjande verksamhet, konst- och kulturfrämjande verksamhet, regional enskild arkivverksamhet, filmkulturell verksamhet samt främjande av hemslöjd. Ansvaret för att besluta hur de statliga medlen ska fördelas inom modellens sju områden vilar alltså på regional nivå, både vad gäller mottagare och summor. En grundtanke med kultursamverkansmodellens införande var just att flytta kulturpolitiska beslut närmare medborgarna. För att detta ska gälla i praktiken krävs tillit mellan stat och region, och att regionen ges utrymme att fördela verksamhetsmedlen. Att staten öronmärker en del av verksamhetsmedlen för särskilda ändamål avviker från grundtanken med kultursamverkansmodellen. De verksamheter som idag får statligt stöd genom kultursamverkansmodellen har i de flesta fall byggts upp och finansierats tillsammans av statlig, regional och kommunal nivå under många decennier. Kulturrådet bedömer att den regionala infrastrukturen är av stor vikt för att invånare i alla delar av Sverige ska kunna ha tillgång till ett kulturellt utbud av hög kvalitet. I stora delar av landet är den regionala infrastrukturen grunden för den konstnärliga verksamheten i regionen. Emellertid finns både möjligheter till och behov av utveckling. Det är viktigt att den regionala infrastrukturen ges goda förutsättningar att både behålla sin nuvarande nivå och utvecklas i takt med dagens behov och kulturpolitiska prioriteringar. Myndigheten för kulturanalys utvärderingsrapport Bidragsfördelning och styrning visar på flera positiva faktorer med införandet av kultursamverkansmodellen, bland annat att samverkan i sig och samrådsprocessen om de 8 regionala kulturplanerna varit givande. Rapporten visar också att regionala och kommunala tjänstemän och politiker anser att både regionernas och kommunernas inflytande över den nationella kulturpolitiken har ökat.1 I Kulturanalys uppföljning från 2012 framkommer också att reformen lett till att kulturpolitiska frågor i högre grad än tidigare har diskuterats i lokala och regionala politiska församlingar.2 Även i den allmänna debatten har kulturpolitiken gjort sig gällande på ett annat sätt. Riksdagens kulturutskotts utvärdering från 2015 visar också på ökat regionalt inflytande och att kulturfrågorna har lyfts högre upp på den regionala politiska agendan.3 Ett av reformens viktigaste syften – att vitalisera den kulturpolitiska diskussionen på samtliga politiska nivåer – verkar därmed vara på väg att uppfyllas. Kulturrådet kan också konstatera att kultursamverkansmodellen bidragit till ett starkare genomslag i frågor om ökad tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning och de nationella minoriteternas kultur och kulturarv. Samtliga regioner angav under 2014 att deras regionala institutioner upprättat handlingsplaner för ökad tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Under 2015 har arbetet fortsatt för att nå övriga delmål som regeringen beslutat för Kulturrådets bidragsgivning. De nationella minoriteterna berörs i samtliga kulturplaner och bjuds i större utsträckning in till dialoger om utvecklingen av länens kulturliv. På senare år har flera regioner också proaktivt drivit frågor om yttrandefrihet, bland annat kopplat till fristäder för förföljda författare och konstnärer. Genomslaget för dessa frågor visar att kultursamverkansmodellen är ett effektivt verktyg för att bedriva kulturpolitisk utveckling. I Kulturrådets uppföljning av kultursamverkansmodellen 2014 framkommer att de regionala kulturverksamheterna förhåller sig till omvärlden och utifrån sina respektive förutsättningar tematiserar angelägna frågor i samtiden, till exempel om migration och demokrati. Flera verksamheter gjorde redan 2014 särskilda insatser för att nå asylsökande och andra personer som nyligen migrerat till Sverige.4 Inom ramen för de regionala utvecklingsbidragen finns flera exempel på projekt som berört nationella minoriteters kultur, särskilt romsk kultur. I många fall har projekten haft en folkbildande roll vad gäller den allmänna kunskapen om de nationella minoriteterna. En framgångsfaktor i dessa projekt har varit samverkan med företrädare för de nationella minoriteterna. Särskilt arbetet med romsk kultur visar på möjligheterna att sprida kunskap 1. Myndigheten för kulturanalys (2013). Kultursamverkansmodellen. Bidragsfördelning och styrning. Rapport 2013:2 2. Myndigheten för kulturanalys (2012) Kultursamverkansmodellen. En första utvärdering. Rapport 2012:1 3. Kulturutskottet (2015). Är samverkan modellen? En uppföljning och utvärdering av kultursamverkansmodellen. (2015/2016:RFR4). ISBN 978-91-87541-34-6. Riksdagstryckeriet, Stockholm, 2015. 4. Kulturrådet (2015). Kultursamverkansmodellen. Uppföljning 2014.