Kulturrådets budgetunderlag 2017–2019 1
och motverka fördomar genom konst och kultur. För
utom den regionala kulturverksamhetens stora betydelse för konstnärlig verksamhet och kulturens tillgänglighet i regionerna kan den framöver även vara en resurs för att motverka socialt utanförskap, exempelvis i relation till de många människor på flykt som det senaste året sökt asyl i Sverige. Rapporter från Myndigheten för kulturanalys, Riksdagens kulturutskott och Sveriges Kommuner och Landsting samt offentlig debatt i media, visar att många aktörer hade förväntat sig att staten skulle göra större ekonomiska satsningar på kultursamverkansmodellen under dess första år.5 I Kulturutskottets uppföljning noteras att många aktörer anser finansieringen vara avgörande för modellens fortsatta framgång.6 I Myndigheten för kulturanalys studie av läns- och stadsteatrar inom kultursamverkansmodellen från 2014 framkommer att många av teatercheferna anser att nivån på statens uppräkningar inte motsvarat kostnadsökningarna och att skillnader mellan teatrerinstitutioner i olika regioner riskerar att öka beroende på om regionen kan skjuta till mer medel eller inte.7 Enligt Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) rapport Kultur i hela landet från 2015 regionerna på grund av den låga nivån på statens uppräkningar fått avsätta extra medel för att täcka kostnadsökningar inom den ordinarie verksamheten.8 Precis som vissa informanter i de nämnda rapporterna från Myndigheten för kulturanalys och Kulturutskottet vill Kulturrådet betona att storleken på statens uppräkningar inte är kopplade till kultursamverkansmodellen. Den årliga pris- och löneomräkningen inom staten är indexstyrd och samma princip gäller, med små skillnader, för statsfinanserna i sin helhet. För att anslaget ska öka utöver pris- och löneomräkningen krävs att regering och riksdag prioriterar anslaget i statsbudgeten. De senaste åren har detta inte varit fallet. I vårbudgeten för 2015 återfördes visserligen de 15 miljoner kronor som Riksdagen tidigare beslutat att spara på anslag 1:6 Bidrag till regional kulturverksamhet, vilket var välbehövligt. Trots detta har besparingar på den regionala kulturen gjorts i de senaste statsbudgetarna. För anslag 1:6 ap.1 som Kulturrådet har att fördela till regionerna innebär det att den faktiska ökningen mellan 2015 och 2016 var tre miljoner mindre än summan av pris- och löneomräkningen för anslagsposten. Därutöver är två miljoner öronmärkta i Kulturrådets regleringsbrev för bidrag till det civila samhällets och de professionella kulturskaparnas medverkan i arbetet med att ta fram och genomföra regionala kulturplaner. Öronmärkningen medför att summan som kan betalas ut till regionerna minskar. Besparingar och låga uppräkningar riskerar att medföra att verksamhet för barn och unga liksom verksamhet med smalare konstnärliga uttryck minskar. Detsamma gäller även verksamhet i mindre tätbefolkade områden med längre geografiska avstånd. Verksamhet inom dessa områden genererar i regel lägre intäkter än annan verksamhet. Att genom exempelvis turnéer bedriva verksamhet i större geografiska områden är också kostnadsdrivande. I SKL:s rapport framkommer att en majoritet av regionerna prioriterat att täcka upp för ökade lönekostnader. Enligt rapporten innebär det att statens låga uppräkningar hittills framförallt fått till följd att kulturens tillgänglighet försämrats.9 Trots denna prioritering finns också brister vad gäller villkoren för konstnärer och annan personal inom kultursamverkansmodellens verksamheter. Ett exempel på detta kan hämtas från den undersökning av hur institutioner inom kultursamverkansmodellen tillämpar MU-avtalet10 som Kulturrådet gjorde under hösten 2015. I undersökningen uppger 17 av 35 svarande institutioner som haft en eller flera utställningar som berörs av MU-avtalet att alla upphovspersoner fått ersättning på eller över MU-avtalets lägstanivå. 14 institutioner uppger att några av upphovspersonerna har fått ersättning. Av 911 utställande konstnärer fick 481 inte ersättning motsvarande MU-avtalets lägstanivå. Det finns behov av ökad tillämpning så att alla upphovspersoner ersätts i enlighet med avtalet. Utan att Kulturrådet ställde frågor om detta lämnade flera av institutionerna också kommentarer om att det är ekonomiskt betungande att tillämpa MU-avtalet och några lyfte ett behov av ökade medel för att kunna tillämpa avtalet vid fler utställningar. Ansvaret för att avtalet tillämpas ligger på respektive utställningsarrangör och inte på staten. Ökade medel till anslag 1:6 kan delvis bidra till att regionala institutioner har möjlighet att tillämpa MU-avtalet i högre utsträckning. På ett mer generellt plan kan ökade medel göra att regionerna både kan satsa på att göra kulturen tillgänglig och erbjuda rimliga villkor för professionella kulturarbetare. Regionala kulturinstitutioner bör kunna ge kulturarbetare ersättning för deras arbete utan att tillgängligheten för invånarna minskar. 2014 var pris- och löneomräkningen på anslaget för regional kulturverksamhet 2,4 procent. Därmed skapades ett visst utrymme för att ge både en allmän uppräkning och att stödja vissa permanenta satsningar i fem regioner. Effekterna av de prioriterade satsningarna kommer 5. Se bland annat Myndigheten för kulturanalys (2014), Kulturutskottet (2015) och Sveriges Kommuner och Landsting (2015) 6. Kulturutskottet (2015), sid. 16. 7. Myndigheten för kulturanalys (2014). En regional resurs på konstnärlig grund. Länsteatrarna och kultursamverkansmodellen. Rapport 2014:3. ISBN: 978-91-87046-16-2, sid 39-41. 8. Sveriges Kommuner och Landsting (2015) Kultur i hela landet. Regionala perspektiv på kultursamverkansmodellen. ISBN: 978-91-7585-3543, sid. 30. 9. Ibid. 10. För mer information om MU-avtalet, se avsnittet Bild- och formkonst. Resultatet av undersökningen redovisas mer utförligt i Kulturrådets årsredovisning. 9