Forskningssupplement 44 1
KONFLIKTEN MELLAN ÄRENDE OCH MÄNNISKA SOCIALTJÄNS
T MELLAN KUNSKAP OCH BYRÅKRATI text: claes levin illustration: mia fernau Varför är det sociala arbetet inom socialtjänsten främst ett administrativt arbete? Och varför har socialt arbete som professionellt handlande så liten plats i socionomers arbete inom socialtjänsten? Varför har socionomer förblivit administrativa sekreterare till en politiskt vald social nämnd – socialsekreterare – trots en gedigen vetenskaplig utbildning med kunskaper och färdigheter som har förberett dem för att handla som socialarbetare i begreppets internationella mening? INLEDNING Social barnavård beskrivs ibland som att det består av två typer av arbete: administrativt handlande och faktiskt handlande (Wennergren 1982, Wächter 1998). Om socialt arbete definieras som administrativt arbete med förvaltningsärenden är nuvarande byråkratiska organisering både begriplig och ändamålsenlig. Men i läroböcker och inom forskningen definieras socialt arbete oftast utifrån perspektivet faktiskt handlande, dvs. som ett socialt arbete baserat på socialarbetares eget handlande utifrån vetenskapliga kunskaper och färdigheter i att intervenera i människors liv, på etik, och på möten ansikte 16 socionomen 6.2018 mot ansikte med människor i en svår livssituation (IFSW Global definition av socialt arbete 2014, United nations 1994). För att kunna utföra ett sådant socialt arbete är en byråkratisk organisering direkt olämplig. Förväntningarna på den svenska sociala barnavården idag är att den ska göra båda dessa saker. Därför hamnar socialsekreterarna och den sociala barnavården i ett dilemma mellan två typer av rationaliteter (Börjeson 2003). Praktiken följer då antingen en rättslig rationalitet som liknar domarens yrkesutövning, där syftet är att bestämma ett straff enligt gällande lagstiftning. I en sådan rationalitet är domen det viktiga och utfallet för den dömde har ingen betydelse. Om praktiken följer ett målrationellt perspektiv, som exempelvis läkarens yrkesutövning, är det viktiga resultatet av handlingen för klienten eller patienten. Om socialtjänsten och socialsekreteraren ska göra bådadera tycks de alltså hamna i ett olösligt dilemma. Professorn i socialt arbete, Bengt Börjeson, menar emellertid att den slutsatsen är ett missförstånd. Socialarbetarens uppgift utifrån socialtjänstlagen är alltid att finna den bästa lösningen för klienten – ingenting annat. För att uppnå lagens målrationella och solidariska syften krävs ett kunnande som gör detta möjligt. Om det inte är möjligt finns en stor risk att arbetet helt reduceras till att enbart handlägga ärenden korrekt, menar Börjeson (2003, s. 88). Den slutsatsen överensstämmer med den manual för socialt arbete som