Forskningssupplement 44 1
Forskningssupplement MER ÄR TJUGO SORTERS SPECIAL
ISTER Kartläggningen visar att kommunernas specialister och motsvarande benämndes på inte mindre än 21 olika sätt. Den vanligaste benämningen var förste socialsekreterare (38 %), följt av metodstödjare (14 %). I 27 % av kommunerna fanns flera olika benämningar. Utifrån Akademikerförbundet SSR:s initiativ är det av intresse att notera hur 8 % av de kommuner som sade sig ha någon typ av specialisttjänst talar om specialistsocionomer. Det ger en indikation om att sammantaget 20-25 svenska kommuner idag har inrättat tjänster för sådana specialistsocionomer, medan uppskattningsvis 110 kommuner har en förste socialsekreterare och 40 kommuner har en metodstödjare Tjänstebenämning Förste socialsekreterare Metodstödjare Gruppledare Specialistsocionom Metodutvecklare Senior- handläggare/ socialsekreterare Teamledare Utvecklingsledare Mentor Sakkunniga Samordnare Övriga Förekomst 38% 14% 10% 8% 6% 5% 5% 5% 3% 3% 3% 16% KAN MAN VARA SPECIALIST I SOCIALTJÄNSTEN? I de intervjuer som följde på kartläggningen talade flera informanter om betydelsen av det sociala arbetets ”helhetsperspektiv”, komplexiteten i klienters livssituationer och om hur socionomutbildningen är en generalistutbildning. En socialchef ifrågasätter specialiseringen i socialt arbete utifrån den utgångspunkten: Vadå specialist? Man kan arbeta länge inom ett specifikt område och bli duktig på det, är man då specialist inom exempelvis försörjningsstöd? Problemet med specialiserade enheter och specialisttjänster är att det förstör det traditionella sociala arbetet, vi ska arbeta med en helhetssyn. (Socialchef, Borlänge) Samma socialchef berättar hur denne ändå har en specialist i sin organisation – som bidrar till helhetssyn: hon har förankrat missbruk, förankrat barn och ungdom vilket gör att hon har en förmåga att hjälpa till i det vi tänker att vi att vi behöver knyta tillbaka till: 1982 Socialtjänstlag, som handlar om att vi måste jobba med helhetssyn. (Socialchef, Borlänge) I flera fall ställer informanterna specialist snarast i relation till sjukvårdens specialiseringar och ställer sig avvaktande utifrån det: … det är väl det där då, om man tänker specialist inom andra områden medicin till exempel: så är det någon som har grundutbildningen men som sedan har vidareutbildat sig och skaffat sig erfarenhet inom ett specifikt område… (Verksamhetschef, Ludvika) En specialist i socialtjänsten skiljer sig från en specialist i sjukvården. Den ska ha en fördjupad förståelse och ett helhetsperspektiv, menar socialcheferna. En före detta socialchef som själv varit med och infört specialister i sin verksamhet uttrycker att ”Om man tänker på sjukvården, så är man öron-näsa-hals-specialist, och då kan man inte så mycket annat, och det är inte det vi är ute efter.” En verksamhetschef i Uppsala, där man också valt att inrätta specialisttjänster, är likaledes betänksam: ”… när det handlar om myndighetsutövning och utredningar så är det väldigt spretigt, så ser det ut på enheterna, och ska man nischa i något område som verkar vara väldigt svårt eller som är väldigt svårt och egentligen ha en specialfördjupning i det?” Intervjuerna antyder att specialisering i socialtjänsten handlar om tillägnad professionell expertis genom erfarenhet av ett specifikt yrkesområde. Till skillnad från sjukvårdens mer formaliserade specialiteter talade informanterna ofta om personliga kvaliteteter som tillägnats genom lång erfarenhet. Att vara specialist innebär att man har en grundtrygghet i yrkesutövningen; att praktisera metoder, möta klienter och förmedla sin erfarenhet och 6.2018 socionomen 9