Forskningssupplement 44 1
Forskningssupplement av förvaltningsärenden tycks
inte heller tillämpa egen teoretisk kunskap för att bedöma biståndsbehov, problem och behov av insatser (Levin 2017, Svendsen 2016, Enell 2015, Ponnert & Svensson 2011). Sådan kunskap har ingen naturlig plats och mening i ett administrativt arbete. Rättssociologen Agneta Friis menar att utredning i den juridiska meningen har mycket lite med kunskap att göra. De utredningar hon studerat kunde främst ses som ”tendentiösa beskrivningar” (Friis 2005, s. 67). Hon tolkade dem främst som ett redskap för makt och myndighetsutövning, baserat på personliga värderingar. Även professorn i socialt arbete, Sune Sunesson, ser sådant arbete främst som en maktritual (Sunesson 1980). Även om juridik och administrativa rutiner ska styra handläggningen av ärenden så sker handläggningsprocessen i en organisation som är så inbäddad i samhällsmoral, socialpolitiska principer och organisatoriska, kulturella värderingar att det snarast kan beskrivas som en tillrättalagd bevisföring och en skenutredning (Claezon 1987). Politik, värderingar och moral styr och påverkar både sättet att organisera det sociala arbetet och den enskilde handläggarens arbete. DILEMMAT ATT TILLÄMPA TEORETISK KUNSKAP I EN BYRÅKRATISK PRAKTIK Det är av fundamental betydelse att teoretiskt förstå skillnaderna mellan två olika typer av socialt arbete, administrativt handlande med ärenden och handlande i form av solidariskt eller professionellt socialt arbete med människor. De har skilda syften, de bygger på olika rationaliteter, de behöver organiseras på helt olika sätt och de ger helt olika effekter för människor. Att använda teoretisk kunskap om sociala problem och interventioner som utgångspunkt för det administrativa arbetet går inte. Att lösa mänskliga problem, tillgodose mänskliga behov eller att frigöra och utveckla enskildas och gruppers resurser med hjälp av utredningar, ärendearbete och lagparagrafer går inte heller. Konsekvenserna av detta djupt liggande dilemma tycks bli att varken det administrativa arbetet eller det professionella sociala arbetet blir särskilt framgångsrikt. Båda arbetsformerna har också kritiserats av forskningen för allvarliga brister. Administrationen fungerar inte enligt de rationella ritningarna. Utredningar inleds endast ur ett snävt riskperspektiv, dvs. i akuta krissituationer och endast om professionell personal gör anmälningen (Östberg 2010). Ibland låter socialtjänsten helt enkelt bli att utreda ärenden, när ”… behoven är så stora att ett synliggörande av behoven skulle bli för kostsamma” (Svendsen 2016, s. 254). Akuta händelser styr arbetet och spolierar planeringen för socialtjänsten. Forskaren i socialt arbete, Anna-Lena Lindquist, finner att ”… de akuta händelserna är en viktig – kanske den viktigaste – förutsättningen eller utmärkande kännetecknet för verksamheten” (Lindquist 2012, s. 126). Alltmer omfattande dokumentationssystem leder dessutom till ökad kontroll av både socialarbetare och klienter, och till färre och ytligare kontakter med aktuella klienter (Lauri 2016). Effekterna av arbetet för de som får insatser från socialtjänsten följs inte upp särskilt noggrant, om alls, och vi vet egentligen mycket lite om effekterna av det arbete som socialtjänsten bedriver (Vinnerljung & Hjern 2013, Andreassen 2003, Levin 1998, 2013, Vinnerljung, Sallnäs och Westermark, 2001). Vinnerljung & Andreassen (2015) konstaterar att vi vet mycket lite om effekterna av familjehemsvård när syftet är att ge goda uppväxtförhållanden under lång tid. Inte heller vet vi så mycket om effekterna av sådan vård när syftet är rehabilitering. När det gäller starkt ingripande insatser som institutionsvård vet vi att de används flitigt, men med stor okunskap kring deras effekter. För några ungdomar kan sådan vård ge goda effekter, för andra kan problemen istället förstärkas. Vid mer långsiktig vård ökar riskerna för en negativ utveckling (Vinnerljung & Andreassen 2015, s. 4, Vinnerljung m.fl. 2001, Andreassen 2003, Levin 1998). Så att tillämpa aktuell teoretisk kunskap för att uppnå det solidariska handlande som stadgas i socialtjänstlagens första paragraf kan ses som helt nödvändigt. Ett socialt arbete byggt på solidaritet och målrationalitet syftar till hjälp eller självhjälp för människor som har behov av samhällets stöd. De insatser som inte bygger på kunskap riskerar däremot att bli verkningslösa eller skada och ge destruktiva effekter för både klienter, vårdgivare, och för socionomerna själva inom socialtjänsten (Levin 2017). Det sociala arbete som består av möten med människor utifrån lagens solidariska intentioner och baserat på ämnets vetenskapliga kunskapsbas kan ses som ett arbete för professionellt arbetande socialarbetare (Abbott 1988, Payne 2006, Levin 2013, 2017, Johnsson 2013). Det är ett sådant arbete som normalt åsyftas i internationella sammanhang när man använder begreppet ”socialt arbete” (IFSW 2014). I Sverige använder vi begreppet socialt arbete för både det administrativa och det faktiska handlandet. Det skapar förvirring. Det administrativa arbetet med ärenden är ett arbete för tjänstemän i en statlig förvaltning – social-sekreterare. För det arbetet saknas idag ett lämpligt begrepp, men i motsättning till det kunskapsbaserade arbetet så har det arbetet en kommunal praktik och organisation att verka i. Om vi väljer att se socionomer som en professionell yrkesgrupp med ansvar för professionell och/eller solidarisk yrkesutövning så finns det visserligen ett begrepp för sådant arbete, men ingen praktik eller organisation att tillämpa kunskapen i. 6.2018 socionomen 19