Forskningssupplement 44 1
Forskningssupplement uppfyllda. I fokus för den o
ffentliga granskningen kommer därför främst att ärendearbetet bedrivs korrekt och rättvist och att det finns en laglighet i maktutövning och ett beslutsfattande som är dokumenterat (Foucault 1987, Powell & DiMaggio 1991, Friis 2003, Levin 2013, 2017). Tilltron till verksamheten och anpassningen till institutionella regler i omgivningen är det centrala, inte vad organisationen de facto åstadkommer i form av omsorgs- eller behandlingseffekter (Hasenfeld 2010, Garrow & Hasenfeld 2010). Sådana undersökningar skulle tvärtom riskera försvaga tilltron till samhällets sociala institutioner. Därför kan inte och får inte den vetenskapliga kunskapen utgöra grunden för socialtjänstens arbete och dess organisering. Kunskapsbaserat arbete kan därför enbart ligga till grund för tidsbegränsade projekt eller inom ramen för det socialtjänstlagen kallar ”serviceverksamhet”, det vill säga ett generellt och allmänt inriktat stöd av rådgivande art. Ändå tycks Socialdepartementet, IVO, Socialstyrelsen och flera forskare driva frågor om profession och evidensbaserad kunskap som om problemet och motsättningen inte riktigt existerade (Bergmark, Bergmark & Lundström 2011, Bergmark & Lundström 2006). Det finns en stor diskrepans mellan rationell retorik och daglig praktik. Kunskapsanvändning har istället kommit att bli en komplicerande faktor i utredningsarbetet menar Ponnert (2013). Kunskap kan också bli en komplicerande faktor i besluten om interventioner. Till exempel kan kunskaper om institutionsvårdens dåliga effekter komma i konflikt med vedertagna och institutionaliserade beslutsprocesser och åtgärder. Ett kunskapsbaserat utredningsinstrument som BBIC3 kan i mötet med den institutionellt styrda praktiken mista sin funktion som just instrument för kunskap inom utrednings- och interventionsarbetet. Det beslutade biståndet och interventionerna tycks inte heller kvalitativt skilja sig från utredningsarbetet, utan blir istället en förlängd del av det administrativa arbetet och utredningspraktiken (Svendsen 2016, jfr Ponnert 2015 b). PRAKTIKENS OCH SOCIONOMUTBILDNINGENS DILEMMAN Socionomernas kunskaper och erfarenheter från utbildning och praktik tycks inte värderas som giltig grund för argumentation, bedömning och analys. Den institutionaliserade byråkratiska logiken och utredningspraktiken gör socialtjänstens arbete främmande för tänkande och handlande som baseras på solidaritet, omsorg, akademisk kunskap och tillämpad samhällsvetenskaplig teori. Teoretisk kunskap som grund för förståelse av de ungas eller barnfamiljernas problem, som grund för planering av biståndsinsatser eller för att ge eller följa olika slags bistånd och dess effekter tycks i stor utsträckning saknas inom exempelvis den sociala barnavården (Levin 2017). Vi finner inom forskningen ofta en kraftig underskattning av socionomerna själva kring den egna kompetensen och den egna betydelsen i relationen till klienterna. Istället för att använda eller bygga upp egen kunskap och utgå från bärande interna relationer som grund för handling tycks socialtjänsten och socionomerna hindras av organisationen, eller så undviker de själva att använda eller förlita sig på sin kunskap. I stressade situationer söker man istället kunskapsbaserad hjälp externt via olika ”experter” (Enell 2016, Enell & Denvall 2013, Levin 2017). Ökad användning av externa bedömnings- och utredningsenheter, externa experter och inhyrda utredare, speglar organisatoriska brister och osäkerhet i värderingen av egna teoretiska kunskaper. Men sådan användning kan dessutom bidra till att ytterligare dränera socionomerna på egen teoretisk kunskap och erfarenhet. Försöken att införa manualbaserade psykologiska metoder, främst baserade på social inlärningsteori är ett annat sådant exempel (se Bergmark, Bergmark & Lundström 2011, Höjer & Höjer 2012, Ponnert & Svensson 2011, Socialstyrelsen 2017). Införandet av sådana metoder gör inte socialarbetarnas arbete mer kunskapsbaserat eftersom kunskapen ofta ligger i organisationen och manualerna, inte hos socialarbetaren själv (Ponnert & Svensson 2011). Införandet av kunskapsbaserat arbete sker inte till socionomer i en organisatorisk miljö som är anpassad för professionellt, terapeutiskt eller kunskapsbaserat arbete. Organiseringen är anpassad för administrativt arbete och kunskapsbaserat evidensbaserade behandlingsmetoder är därför svåra att implementera och kunskapen svår att bibehålla i den egna organisationen (jfr Bergmark & Oscarsson 1994, s. 76–77). Socialhögskolorna undervisar om olika sätt att bedriva socialt arbete. Det produceras mängder av böcker om socialt arbete ur olika perspektiv, arbete med olika klientgrupper och sociala problem och interventioner baserade på olika teorier och metoder (Se t.ex. Meeuwisse & Swärd 2013). Men inte mycket av detta går att se effekter av i empirisk forskning om den sociala praktiken (se vidare Svendsen 2016, Östberg 2010, Nordlander 2006 s. 200 ff.). Dilemmat är nämligen inbyggt också i socionomprogrammet. Kommunernas krav på vad de blivande socionomerna ska lära sig och universitets krav på vetenskaplighet i undervisning och forskning är ständigt föremål för kontroverser och diskussioner. Klyftan är djup mellan parterna. Eftersom frågan är ett dilemma som inte kan lösas ställs krav på tillfälliga överbryggande lösningar. Detta framgick till exempel i regeringens budgetproposition (Prop. 2015/16:1) där man kunde läsa att regeringen förslår ett särskilt yrkesintroduktionsprogram för nya socionomer som ska arbeta 6.2018 socionomen 21 3 Socialstyrelsen (2015)