Bumsen 1
B rorsans bryderier broms- och kurvkurs, i mycket
en repetition av avrostningen som alltså gav möjlighet att ytterligare nöta in nyttiga beteenden. Mitt minne av denna dag är att instruktörerna medvetet höll hastigheterna på modesta nivåer – även i den ”snabba” gruppen – vilket för alla oss, som inte ser bankörning som livets mål och mening, kändes mycket bra. Självklart har jag därefter avrostat varje år – även om cykeln brukar ha rullat sådär 200 mil, när tillfälle ges. Däremot ställer jag mig numera tveksam till broms- och kurvkurserna. Det började för några år sedan, när åtskilliga förare – även en del instruktörer – kom dit med kraschkåps- och slicksförsedda hojar på släp. Hmm – det kändes inte särskilt trafikanpassat. Därefter ägnades dagen mer eller mindre oförblommerat åt att man inom de olika grupperna (långsam, medel och snabb) skulle lägga allt snabbare varv – med täckta backspeglar, ”för att kunna koncentrera sig på sin egen körning”. Säkra förare? Två månader efter inköpet av min första hoj – en liten kaxig Kawasaki EN 500, vars rappa parallelltwin stack av från glidarnormen och gjorde cykeln oförskämt rolig att köra – deltog jag i min första avrostning. Förra gången jag haft så roligt var ett årtionde tidigare – på Ambulanssjukvårdens i Östergötland vinterkörningskurs uppe i Älvdalen – och dessförinnan var det väl barndomens besök på Liseberg. Liseberg var ”bara” nöje, medan såväl Älvdalen som dagen på Linköpings Motorstadion även var mycket nyttiga övningar. Att uppleva hur mer än två ton ambulans blir okontrollerbar vid felaktiga manövrer på sjöis och sedan uppleva den helt kontrollerbar, när man gjorde rätt, var ovärderligt. Under avrostningen blev cykeln tack och lov aldrig okontrollerbar, möjligheten att träna maximala inbromsningar, väjningsmanövrer och spårval under överinseende av vana instruktörer – liksom att köra enbart efter banans och övriga deltagares förutsättningar, utan att snegla på hastighetsmätaren, utan risk för möte, uppdykande vilt eller grus på banan – var verkligen inte fy skam. Någon månad senare erbjöds en 48 BUMSEN 2 – 2011 Där någonstans sparkade min hjärna bakut och jag påpekade att jag inte var där för att lägga allt snabbare varv utan för att bli säkrare i trafiken. Några instruktörer föreföll en smula besvärade av detta hädiska yttrande, det motsades inte utan snarast förbigicks, varpå man fortsatte som förut. En instruktör svarade att han aldrig kör motorcykel i trafik! (Uppriktigheten hedrar honom, vad han hade där att göra är än i denna dag höljt i dunkel). Måhända har nämnda kurser annan inriktning på andra banor, av det jag varit med om de senaste åren hade jag kunnat vara utan. Missförstå mig rätt: De som gillar att köra bana är i sin fulla rätt att göra så, utan att någon fryner på näsan – när man däremot börjar hävda att den sortens körning gör föraren säkrare i trafiken ställer jag mig mer än tveksam. OK – vederbörande är säkert mycket skicklig på att manövrera cykeln, men hur kör man för att behöva utnyttja den skickligheten? Trafiksäkerhetsdirektör Claes Tingvall har genom åren levererat ett och annat uttalande, som retat hojåkare – och som han själv i efterhand ansett vara mindre väl genomtänkt. Alltså har han blivit åtskilligas favorithatobjekt, trots att hans jobb är att minimera antalet dödade och skadade i trafiken. Att han lyckats sänka såväl antalet dödsolyckor som antalet skador är vid det här laget ställt utom allt tvivel. Statistik kan vara lurig, men inte i detta fall. I Bike (som jag inte håller störande högt, kan dock trycka en och annan läsvärd artikel) 9/2010 konstaterar Tingvall rakt på sak att bankörning inte leder till säkrare beteende i trafiken (vilket säkert kommer orsaka nya arga påhopp). För mig låter det helt logiskt. Körning i trafik är en mycket komplex och hela tiden snabbt varierande uppgift. Förutom att det egna fordonet skall manövreras närmast reflexmässigt, måste man hålla koll på övriga trafikanter; framför, bakom (backspeglarna!), mötande, på korsande väg/påfart och så förstås risken att ett vilt djur plötsligt kommer ut på vägen – som inte sällan är skymd. Till detta kommer möjligheten att vägens beläggning ändras bakom nästa kurva, vilket ändrar förutsättningarna för framfarten momentant. Slutsatsen är självklar: Man måste köra med marginal för oväntade händelser och hinna manövrera på den väg som faktiskt finns i synfältet – utan att ”inteckna” något där bortom. Går man tillbaka till de broms- och kurvkurser jag deltagit i har sådant tänkande lyst med sin fullständiga frånvaro. Banans beläggning är optimal och helt förutsägbar, inget skymmer. Så länge inte någon vurpar är risken för plötsligt uppdykande hinder – bortsett från någon enstaka hare – obefintlig. Den som finner resonemanget svårsmält kan begrunda olycks- och dödsfallsstatistiken som är dödligt tydlig. Unga förare på sporthojar är närmast absurt överrepresenterade, 50-plussarna är ett fåtal. Jag tror inte för en sekund att vi gubbar (och gummor) är så mycket skickligare på att manövrera våra fordon, några decenniers körkortserfarenhet parad med insikten att vi definitivt inte är odödliga får oss att tänka efter före. (En definition på 40årsdagen är att då slutar man säga: ”Om jag skulle dö” och ersätter det med: ”När jag dör.”) Så – är jag motståndare till broms- och kurvkurser? Självklart inte – men jag skulle vilja uppleva sådana med fokus på trafiken – inte banåkandet. Kör försiktigt! Bror Gårdelöf ML 2661203