Forskningssupplement 46 1
Forskningssupplement Detta, och inte det administ
rativa arbetet, är kärnan i vårt arbete och vi känner därför inte igen oss fullt ut i Claes Levins beskrivning. I ETT ANNAT CITAT i artikeln går Levin ett steg längre där vi menar att han diskvalificerar det sociala arbetet som görs inom socialtjänsten. Han skriver, även här utan någon referens, att: ”Den institutionaliserade byråkratiska logiken och utredningspraktiken gör socialtjänstens arbete främmande för tänkande och handlade som baseras på solidaritet, omsorg, akademisk kunskap och tillämpad samhällsvetenskaplig teori.” (Levin 2018, s. 21). Menar Levin verkligen allvar när han säger så här? Går det inte att förena socialt arbete i socialtjänsten med solidaritet, omsorg och akademisk kunskap? Vi hävdar att i alla fall i vår socialförvaltning är solidaritet, omsorg och akademisk kunskap inte bara självklara inslag utan viktiga vägledande principer i arbetet. Om Levin verkligen menar det han skriver nedvärderar han en hel yrkeskår, utbildade i den organisation där han själv verkar. Vi som arbetar med socialt arbete inom socialtjänsten behöver hantera både den byråkratiska logiken som utredningspraktiken kräver, såväl som den omsorgslogik som brukarna behöver. Claes Levin har en viktig poäng med svårigheterna att förena dessa delar. Vi menar däremot att de går att förena och att detta görs varje dag i svensk socialtjänst. I sin professionsteoretiska argumentation använder sig Levin huvudsakligen av hur professionsforskarna Brantes och Abbotts diskuterar professionsbegreppet (se Levin, 2018, s. 20). Vi tror att hans analys hade haft hjälp av exempelvis professionsforskaren Evetts. Enligt Evetts (2009) styrs professionellt arbete i serviceorganisationer i regel av två logiker, nämligen yrkes- och organisationsprofessionalism. Dessa, ibland motstridiga logiker, verkar tillsammans parallellt och samtidigt i en organisation. Även om det uppstår spänningar mellan logikerna behövs båda för att kunna organisera och legitimera arbetet (Liljegren & Parding, 2010). Det är således inbyggt i socialarbetarens professionella roll att samtidigt kunna hantera dessa olika logiker i ett komplext organisatoriskt sammanhang. Levin skriver i sin text att den sociala barnavården idag domineras av och är organiserad utifrån det administrativa handlandet. Han menar vidare att det administrativa handlandet inte går att förena med faktiskt handlande. Så här skriver han: ”Trots statens tydliga ambitioner att skapa ett socialt arbete byggt på vetenskaplig kunskap och forskning är det kommunala arbetet fortfarande dominerat av administration, utredningar och ärendearbete. Ett socialt arbete baserat på pedagogik, psykologi, sociologi, är ett annat slags arbete som kräver helt annan typ av organisering än det administrativa arbetet. Det kräver också en annan typ av legitimering.” (Levin 2018, s. 17). Tyvärr lämnar Levin inga förslag på hur en annorlunda organisering skulle kunna se ut. Vi menar att det måste finnas ett skyddsnät som det offentliga samhället tar ansvar för och upprätthåller. Det innebär att ett sådant skyddsnät måste följa rättsstatens principer, och med det följer ett visst mått av administrativt handlande. Vi möter exempelvis barn som utsätts för sexuella övergrepp i sina hem och föräldrar som förlorar sina barn till missbruk och gängkriminalitet. Vi menar att det behövs en organisation för dessa utsatta individer som utifrån ett politiskt uppdrag, grundad i solidaritet, erbjuder omsorg som bygger på akademisk och erfarenhetsbaserad kunskap. I Sverige är det den kommunala socialtjänsten som har fått detta uppdrag, en samhällsinstitution som vi borde vara stolta över. Även om denna typ av organisering medför en rad utmaningar som behöver hanteras. ETT AV DE GRUNDLÄGGANDE problemen handlar enligt Levin om klyftorna mellan akademin och socialtjänsten som han menar är djupa. Så här skriver Levin – utan källhänvisning. ”Dilemmat är nämligen inbyggt också i socionomprogrammet. Kommunernas krav på vad de blivande socionomerna ska lära sig och universitetets krav på vetenskaplighet i undervisning och forskning är ständigt föremål för kontroverser och diskussioner. Klyftan är djup mellan parterna.” (Levin 2018, s. 21). Detta påstående föregås av ett 6.2019 socionomen 27 Forskningssupplement KONFLIKTEN MELLAN ÄRENDE OCH MÄNNISKA SOCIALTJÄNST MELLAN KUNSKAP OCH BYRÅKRATI text: claes levin illustration: mia fernau Varför är det sociala arbetet inom socialtjänsten främst ett administrativt arbete? Och varför har socialt arbete som professionellt handlande så liten plats i socionomers arbete inom socialtjänsten? Varför har socionomer förblivit administrativa sekreterare till en politiskt vald social nämnd – socialsekreterare – trots en gedigen vetenskaplig utbildning med kunskaper och färdigheter som har förberett dem för att handla som socialarbetare i begreppets internationella mening? INLEDNING Social barnavård beskrivs ibland som att det består av två typer av arbete: administrativt handlande och faktiskt handlande (Wennergren 1982, Wächter 1998). Om socialt arbete definieras som administrativt arbete med förvaltningsärenden är nuvarande byråkratiska organisering både begriplig och ändamålsenlig. Men i läroböcker och inom forskningen definieras socialt arbete oftast utifrån perspektivet faktiskt handlande, dvs. som ett socialt arbete baserat på socialarbetares eget handlande utifrån vetenskapliga kunskaper och färdigheter i att intervenera i människors liv, på etik, och på möten ansikte 16 socionomen 6.2018 mot ansikte med människor i en svår livssituation (IFSW Global definition av socialt arbete 2014, United nations 1994). För att kunna utföra ett sådant socialt arbete är en byråkratisk organisering direkt olämplig. Förväntningarna på den svenska sociala barnavården idag är att den ska göra båda dessa saker. Därför hamnar socialsekreterarna och den sociala barnavården i ett dilemma mellan två typer av rationaliteter (Börjeson 2003). Praktiken följer då antingen en rättslig rationalitet som liknar domarens yrkesutövning, där syftet är att bestämma ett straff enligt gällande lagstiftning. I en sådan rationalitet är domen det viktiga och utfallet för den dömde har ingen betydelse. Om praktiken följer ett målrationellt perspektiv, som exempelvis läkarens yrkesutövning, är det viktiga resultatet av handlingen för klienten eller patienten. Om socialtjänsten och socialsekreteraren ska göra bådadera tycks de alltså hamna i ett olösligt dilemma. Professorn i socialt arbete, Bengt Börjeson, menar emellertid att den slutsatsen är ett missförstånd. Socialarbetarens uppgift utifrån socialtjänstlagen är alltid att finna den bästa lösningen för klienten – ingenting annat. För att uppnå lagens målrationella och solidariska syften krävs ett kunnande som gör detta möjligt. Om det inte är möjligt finns en stor risk att arbetet helt reduceras till att enbart handlägga ärenden korrekt, menar Börjeson (2003, s. 88). Den slutsatsen överensstämmer med den manual för socialt arbete som BYRÅKRATISK LOGIK MED BEGRÄNSAD RATIONALITET Arbetet inom socialtjänsten kan kort sägas bestå av att hantera människors ärenden till myndigheten genom bedömningar och beslut utifrån ett lagstiftningssystem. Arbetet ska bedrivas objektivt utan hänsyn till person och utifrån noggrann dokumentation i akter. Den enskilde tjänstemannen är utbytbar, har rätt kompetens för sin position och denna position tillhör organisationen, inte tjänstemannen. Arbetet är standardiserat i särskilda arbetskategorier, och sker utifrån en princip om arbetsdelning. Socialnämnden och tjänstemannen (via delegation) förvaltar en statlig makt gentemot medborgaren, en makt som framträder som osynlig och opersonlig genom den byråkratiska ämbetsutövningen (Weber 1987, Perrow 1986, Billqvist 1999, Ahrne 1993, Johansson 2002, Liljegren 2008). Ett socialt arbete som fungerar på ett sådant sätt kan sägas fungera enligt en byråkratisk logik, ”… dvs. de är tjänstemannaorganisationer som efter vissa bestämda regler och lagar ska utföra politiska beslut eller förverkliga politiska mål” (Lundström & Sunesson 2006, s. 187). Det dominerande arbetet inom kommunernas sociala barnavård beskrivs av forskare just som ett administrativt arbete med ärenden och utredningar som utgår från socialtjänstlagen (Ponnert 2015 b, 2015 c, Östberg 2010, Sundell m.fl. 2007, Billqvist 1999, Friis 2003). Förenta nationerna ställts sig bakom: Human rights and social work: a manual for schools of social work and the social work profession (United nations 1994). The profession’s need to serve as a faithful employee has had to live alongside its obligation to serve the consumer of its practice. According to the profession’s code of ethics and mission statements of schools of social work, service to the people is the higher consideration (UN 1994, s. 5). Den sociala barnavården ställs alltså inför ett dilemma där administrativt handlande ställs mot faktiskt handlande, vetenskaplig kunskap, omsorgslogik och solidariskt handlande ställs mot byråkratisk och rättslig logik (Ponnert 2016, Levin 2017). Artikeln är ett försök att teoretiskt förstå och förklara detta dilemma. Varför har det sociala arbetet blivit – och förblivit – ett administrativt arbete? Trots statens tydliga ambitioner att skapa ett socialt arbete byggt på vetenskaplig kunskap och forskning är det kommunala arbetet fortfarande dominerat av administration, utredningar och ärendearbete. Ett socialt arbete baserat på pedagogik, psykologi, sociologi och socialt arbete är ett annat slags arbete som kräver en helt annan typ av organisering än det administrativa arbetet. Det kräver också en annan typ av legitimering. För att socialtjänsten som samhällsinstitution ska betraktas som legitim måste den företräda både statens och samhällets intressen, följa byråkratisk logik och göra organisatoriskt förankrade överväganden. De anställda bedömer självständigt vad det är människor har rätt till, om deras problem eller önskemål tillhör organisationens ansvarsområde och hur de i så fall ska hanteras. Vilka resurser ska ställas till förfogande och vilka problem och förhållanden ska prioriteras? Men ett arbete som följer en byråkratisk logik är inte enbart rationellt, det finns en begränsning i hur rationellt arbete kan bedrivas. Deras handlande ska nämligen också följa socialtjänstlagens intentioner, inte lagregeln i sig eller institutionellt oreflekterad moral. (Taylor & White 2001). Men i praktiken ställs den enskilde socionomen i situationer där de måste bedöma gränserna för vad som är acceptabla levnadsförhållanden eller inte, och vad människor kan tillåtas göra mot andra eller sig själv? Allt detta är moraliska bedömningar eller politiskt-moraliska bedömningar som socionomerna måste göra, men utan att de kan tala öppet om det och utan att kunna få något stöd i vetenskaplig kunskap eller social lagstiftning (Payne 1999, Hasenfeld 2000, Östberg 2010, Levin 2013, Svendsen 2016). Sådana moraliska värderingar har varit en integrerad del av det sociala ansvarets historia, från reformationstidens sockennämnder med kyrkligt socialt ansvar och kontroll, till dagens socialpolitiska institutioner som växte fram kring sekelskiftet 1900 (Geremek 1991, Levin 2008, Swärd och Edebalk 2017). Denna moraliska logik och undertext i arbetet ställer till det både i det praktiska handlandet och i det administrativa arbetet (Levin 2017). Utredning och handläggning betraktas i ett modernt perspektiv ofta som en rationell, värderingsfri process. Den skrivna dokumentationen kan framstå som rationell, men forskning visar att utredandet som praktik inte alltid följer någon logisk ordning (SOFS 2014:6, Sundell m.fl. 2007). Utredningsprocessen kan i själva verket bestå av ”… ett virrvarr av olika utredningspraktiker som på olika sätt hakar i varandra eller pågår parallellt och återupptas, samtidigt som olika insatser sker (Johansson & Ponnert 2015, s.154). Övertygelse och beslut om vad som ska göras är inte alltid rationella utan kan mycket väl bygga på organisatoriska och praktiska överväganden (Avby 2015), eller föregå den utredning som borde ha gjorts i formell mening (Svendsen 2016, Stål 1994). Socialtjänstens barnavårdsarbete tycks ha fått ett allt starkare fokus just på lagtext, utredande, dokumenterande och handläggning av ärenden (Lauri 2016, Tham 2016, Östberg 2010, Lindquist 2012, Sallnäs & Wiklund 2015, Lundström & Sunesson 2006, Svendsen 2016, Clifford m.fl. 2015, Egelund 1997). Socialsekreterare som arbetar med utredning CLAES LEVIN TITEL: Leg. psykolog, filosofie doktor i socialt arbete och tidigare lektor vid Socialhögskolan, Lunds universitet. BAKGRUND: Han forskar om socialt arbete och det sociala arbetets organisering med särskild inriktning på socialtjänsten och den sociala barnavården. Artikeln bygger på ett forskningsprojekt som finansierats av Statens institutionsstyrelse (SiS U 99–3019/1–3), som också resulterat i en bok med namnet Det sociala ansvarets organisering. Social barnavård mellan byråkrati och solidaritet, Lund: Arkiv, 2017. Artikeln är en fördjupning kring ett av bokens teman: socionomer, ärendearbete och kunskapsbaserat handlande. 6.2018 socionomen 17 b_1-28_Soc_forsknsuppl.indd 16 2018-09-04 09:00 b_1-28_Soc_forsknsuppl.indd 17 2018-09-04 09:00