Svensk Vattenkraft 1
Det blev allt tydligare att miljömyndigheter och
miljöorganisationer vill riva ut små vattenkraftverk medan den dominerande delen av de politiska partierna liksom EU vill ta vara på och utveckla potentialen i småskaligheten. För SVAF har detta inneburit ett närmast frenetiskt lobbyarbete med uppvaktningar i riksdagen och dess partigrupper, miljö- och jordbruksutskottet, lokala politiker, energi- och miljödepartementen, myndigheter inom energi- och miljösektorerna etc. SVAF utredde en konkret och realistisk väg framåt genom ett samarbete med Thomas Korsfeldt, tidigare generaldirektör i Energimyndigheten. Resultatet presenterades vid SVAF:s stämma i Halmstad våren 2013. Samtidigt inleddes den s k nationella Lennart Söder föreläser på föreningsstämman 2011 mer om året. Den har blivit allt viktigare eftersom myndigheterna allt mer ogenerat kommit att driva sina egna utrivningsagendor utan stöd i vare sig EU-rätten eller de beslut som riksdag och regering fattat. 2000 tillkom EU:s vattendirektiv, som 2004 genom vattenförvaltningsförordningen omsattes i svensk rätt. Då inrättades också de fem regionala vattenmyndigheterna men det är först med Havs- och vattenmyndigheten (HaV) 2011 som myndigheternas jakt på den småskaliga vattenkraften på allvar startar. Det gångna decenniet har sett en strid ström av föreskrifter, vägledningar och andra dokument från HaV, som alla inneburit ett hot mot de mindre kraftverken - utan att detta har något stöd i vare sig europeisk eller svensk rätt. Den överställda miljöfrågan - klimatförändringen - gavs ännu inte tillräcklig vikt i samhället, och insikten om att all förnybar energi behövs fanns ännu inte riktigt i Sverige. Politikerna lämnade vattenmiljön och vattenkraften till myndigheterna. Dessa kom att övertolka vattendirektivet och det svenska regelverket och ensidigt inrikta sig på vattenmiljön utan hänsyn till alla andra vitala samhällsintressen av att använda vattnet. 2012 kom de s k Gisslarbo-domarna, som innebar att äldre rättigheter som urminnes hävd och privilegiebrev inte längre ansågs ha rättskraft. De gav länsstyrelserna möjlighet att ifrågasätta många kraftverk och inledde en period av klappjakt. 2012 tillsattes också vattenverksamhetsutredningen, som med två långtgående betänkanden 2013 och 2014 kom att prägla debatten om vattenmiljö och vattenkraft under flera år. Den småskaliga vattenkraften kom allvarligt i kläm. SVAF fick därmed ett akut uppdrag i kampen och ställdes om från en teknikorienterad förening till att mera vara en miljöorganisation för helhetssyn. Vi tvingades möta motställda kamporganisationer med att också bli en kamporganisation. Det innebar andra utmaningar, ökat tempo och större självständighet. Ett sätt att öka vår styrka blev samtidigt att i större utsträckning samverka i allianser, t.ex. med LRF och Energiföretagen (Svensk Energi). dialog, som 2015 resulterade i förslaget till omprövning av alla kraftverks driftsvillkor och miljöåtgärder, en ram för produktionsminskningar på 1,5 TWh, inrättande av det som döpts till Vattenkraftens Miljöfond och som ska bekosta 85 % av kostnaderna. Genom att riksdagen i juni 2018 godkände propositionen Vattenmiljö och vattenkraft har detta omsatts i svensk rätt. Verktyget för att omsätta det i praktiken ska bli den nationella planen för omprövning av all svensk vattenkraft under en 20-års period. I skrivande stund har regeringen ännu inte fattat beslut om den nationella planen. Förhoppningen är att regeringen bättre värnar de mindre kraftverken än vad HaV gjort i sitt förslag. Att politiken tar befälet över myndigheterna är den kanske viktigaste önskan inför framtiden. Roland Davidsson, Jan-Åke Jacobson, Lars Rosén, Thomas Sandberg Lena Ek och Lars Rosén på föreningsstämman 2011 SVENSK VATTENKRAFT #1 2020 17