Svensk Vattenkraft 1
kunskapsluckor. Man bör värdera utifrån miljön. L
änsstyrelsens kulturavdelning ska vara ett stöd inför kommande prövningar. Hav har som uppgift att precisera förutsättningarna för KMV-klassning, vilket de inte vill, utan hänvisar istället till Riksantikvarieämbetet. Efter en kortare fruktpaus fortsatte Glenn Oredsson, LRF, och utvecklade ”Hur lantbruket ser på den framtida vattenförvaltningen.” Han talade om, att lantbruket är mycket beroende av att kunna starta vårbruket så tidigt som möjligt och det därför är viktigt att kunna dränera markerna, speciellt ett år som det innevarande. Det handlade inte enbart om torrläggning av markerna på våren, utan det finns också ett stort behov att kunna hålla kvar vattnet i marken under torrperioder. Nya dräneringssystem krävs, som kan stängas när tillräcklig upptorkning nåtts för vårbruket. Vätan i marken hålls då kvar under torka och bevattningsbehoven minskar. Det skulle gynna vattenhushållningen. Därefter blev det min tur att tala om den småskaliga vattenkraften. Tyvärr blev min tid halverad på grund av tidigare talares överdrag och den väntade lunchen. Som vanligt kom det att handla om Vramsån med beskrivning av historiska vattenverksamheter, men också om bottenfaunaundersökningar med enbart höga och mycket höga naturvärden samt om vattenverksamheternas höga kulturvärden. Jag talade om vikten av den småskaliga vattenkraften sett ur ett globalt perspektiv där elen till mer än 60% kommer från kraftverk som drivs med de mest koldioxidframkallande kraftslagen kol och naturgas, där kolen står för nästan 40%. Slutligen tog jag upp våra (fyra verksamheter i Vramsån) nyligen avkunnade domar (2020-02-21) från Mark- och miljööverdomstolen. Det var domar med enbart förlorare. Vi fick inte genom våra överklaganden och länsstyrelsen kunde inte stoppa turbinerna till vår förnybara elproduktion. Domstolen överlät istället åt aktörerna i nationella planens omprövning att fatta beslut om eventuella miljöåtgärder. Under lunchen kom jag att sitta mitt emot Britta Roos och jag frågade henne om utredningen beträffande kulturmiljö i Vramsån var bland de första som gjordes i länet. Hon sa att det var den allra första och grundligaste som gjorts i Skåne. 30 SVENSK VATTENKRAFT #1 2020 Numera finns det varken resurser eller tid att ta med alla raserade verksamheter eller dämmen. Man får istället i stort sett koncentrera sig till anläggningar som omfattas av den nationella planen. Efter lunchen talade Lukas Österling, länsstyrelsen, om utrivning av dämmen i Lst:s egen regi utan föregående prövning. Lst har olika ekonomier för passiva resp. aktiva verksamheter. För de aktiva gäller piska eller morot. Ofta är dammägarna positiva till utrivning, varför man sällan möter något motstånd. Man gör inte någon uppföljning av utrivningarna. Mattias Ekvall och Jakob Marktorp, länsstyrelsens vattenenhet, talade bl.a. om vattendragens akvatiska organismer. Man pekade på miljöbalkens kap 11 §8 om skyldigheten för vattenverksamhetsutövare att vidta åtgärder för att inta skada fisk eller vattenlevande blöt- och kräftdjur. Man glömde dock den sista meningen i lagen som säger ”Om nyttan av en ifrågasatt anordning eller ett villkor inte skäligen kan anses motsvara den kostnad som verksamhetsutövaren därigenom skulle förorsakas, kan verksamhetsutövaren befrias från en sådan skyldighet.” De visade också en filmsnutt från en skånsk damm. Dämmet var en upprättstående vägg på flera meters höjd. Havsöringar, i sin uppströmsvandring, kastade sig gång efter annan mot väggen och föll tillbaka i vattnet igen. En sådan dammkonstruktion är inte representativ för övervägande delen av de skånska strömfallsverk som har låga och långsluttande dämmen. Många av deltagarna var intresserade av att veta hur länsstyrelsen såg på den nationella planen och hur det var tänkt att omprövningarna skulle ske? Som ett mantra upprepades orden ”vi inväntar praxis” som svar på frågor om NAP:en. Mattias Ekvall uppgav, att omprövningar i den nationella planen inte var någon självklarhet. Det kunde också röra sig nyprövningar. Jag tycker att vattenenhetens inställning talar sitt tydliga språk om att de inte tänker inrätta sig efter intentionerna i propositionen ”Vattenmiljö och vattenkraft”. De vill tydligen köra i de gamla spåren och jag fruktar att de anser att samverkan enligt NAP:en ska ske på deras villkor, och att de fortfarande inte kommer att lyssna på oss som har halvsekellånga erfarenheter av vattendragen. Efter föredragen fortsatte dagen med diskussioner i grupper. I gruppen där jag ingick fanns också Karl-Oskar Erlandsson, kulturenheten Lst. Blekinge och Glenn Oredsson, LRF. Eftersom jag i mitt inlägg tagit upp MÖD:s dom ville några i gruppen veta lite om ärendets gång från föreläggande till dom. Jag försökte förklara hur våra ärenden framskridit och avslutade med att tala om att risken för nya föreläggande minskat sedan den nya lagen trätt i kraft den 1 januari 2019. Oredsson frågade om det gjorts någon uppföljning av redan utrivna dämmen och om man då kunnat konstatera en förbättrad livsmiljö för akvatiska arter. Jag kände inte till någon sådan uppföljning utan upplevde att utrivningen hade ett egenvärde som saknade behov av dokumentation. Jag berättade vidare att jag besökt Stendalsmöllan (dämmet revs i sept. 2014) vid tre olika tillfällen (första i maj 2015). Förutom den starkt förfulade landskapsbilden orsakade utrivningen ett sedimentutsläpp på mer än 100 ton som sköljdes nedströms i Kägleån och begravde bottenfaunan på åtminstone en kilometers sträckning. Vid den kulturhistoriska utredningen fick Stendalsmöllan värderingen ”Högt kulturhistoriskt värde” på grund av den fullständiga inredningen. Det kulturhistoriska värdet hade dock minskat då kopplingen mellan vattnet och kvarnanläggningen inte längre fanns kvar. I gruppen enades vi om att redovisningen skulle handla om att varje prövning måste föregås av en nulägesbeskrivning av det aktuella vattendraget bör ta fram de verkliga behoven av förändringar och på så sätt minska onödiga ingrepp, som ibland kan vara till skada för andra individer och växter i biotopen. Det är också mycket viktigt att de olika ingreppen följs upp med en dokumentation för att utgöra en kunskapsbank i den nationella planens fortsatta miljöarbete. Jag tycker att Sven Jenséns, Skånes hembygdsförbund, initiativ till vattenkonferensen är mycket berömvärt. Under tillståndsprocessen har vi haft hjälp av Gärds Härads hembygdsförening och inte minst Sven Jensén. Han ställde upp och förklara kulturhistoriens stärkta ställning i vattenmiljömål vid ett möte som deltagare från Vramsåns vänner hade med länsstyrelsens vattenenhet. Gunnar Olsson, sekreterare i Vramsåns vänner