Svensk Vattenkraft 1
Bild 1. Elektrisk mötesplats. Vintergårdens terti
ärstation söder om Varberg stod ute i odlingslandskapet och försörjde sedan 1916 flera gårdar och byar med elkraft. Byggnaden revs när motorväg för E6 drogs fram här under 1980-talet. Foto BS 1983 Vart tog "plårkan" vägen? Vi som är lite äldre kommer kanske ihåg de där fönsterlösa och lite hemlighetsfulla tornen som förr stod här och var ute på landsbygden. Torn som det surrade om och som var omgivna av en massa trådar. Jag tänker på bygdetransformatorn eller "plårkan" som man kallade den för i mina hemtrakter. På fackspråk kallades den för tertiär- eller kvartärstation beroende på vilken nivå den hade i ledningsnäten. Bygdetransformatorerna var oftast mycket enkelt utförda tornbyggnader som stod i väl valda lägen mellan gårdar och byar. Bild 1. Bygdetransformatorns uppgift var att sänka eldistributörens högre överföringsspänning, oftast mellan 3 000 och 10 000 volt trefasig växelström, till den spänning, 220 eller 380 volt, som kunde hanteras i abonnenternas industri, hantverk och hushåll. Till byggnaden kom huvudspänningen i regel in på en linje med kraftiga stolpar och stora isolatorer och från transformatorn leddes spänningen ut till abonnenten på en klenare linje med mindre isolatorer. Isolatorerna var ofta gjutna av vitt porslin. 6 SVENSK VATTENKRAFT #1 2020 När man började med trefasiga kraftöverföringar tålde inte de elektriska systemens apparater väder och vind. Utrustning som transformatorer, brytare, mätutrustning och säkerhetsapparater måste därför placeras inomhus. Och det är nu som den karaktäristiska bygdetransformatorn dyker upp. Byggnaden är ju inget annat än ett skyddande skal kring den elektriska utrustningen. Därför kunde transformatorhuset se ut hur som helst, alltifrån enkla trätorn till mer eller mindre fantasifulla skapelser av mursten. Gemensamt var dock att in- och utgående ledningar enligt föreskrifter måste placeras på beröringsfri höjd av säkerhetsskäl, därav byggnadernas tornform. Den klassiska transformatorbyggnaden har nu nästan helt försvunnit från vår landsbygd. Istället har den ersatts med stolptransformatorer eller placerats i torftiga plåtbyggnader på marken i de allt vanligare kabelnäten. I mitt hemlandskap Halland togs den sista transformatorbyggnaden ur drift i slutet av 1990-talet men den fick sin ålderdom tryggad i min trädBYGDETRANSFORMATORNS BAKGRUND Bygdetransformatorn har sitt ursprung i landets första högspända kraftöverföring med trefasig växelström. Överföringen togs i drift i december 1893 och ledde elkraft på en 14 km lång linje från ett vattenkraftgård med en fejkad högspänningslinje. Med insikt om att bygdetransformatorn var en utdöende byggnadstyp började jag under 1970-talet att studera och fotografera dem och mätte till och med upp några. Med hjälp av foton som togs under många resor kunde jag så småningom göra en slags typbestämning av själva byggnaderna. Interiörerna var av lättförstådda skäl inte tillgängliga. I sammanhanget visade det sig ganska snart att olika landsändar ofta hade en egen form på själva byggnaderna. I Skåne var t.ex. tegelbyggnader med trappstegsgavlar vanliga, i Bergslagen kunde man se en och annan byggnad av slaggsten, i Dalarna "dalkullorna" med en midja, medan trätornen var allenarådande i Norrland.