Svensk Vattenkraft 1
7 Bild 7. När friherre Hans von Essen i början av
1900-talet lät anlägga en mönstergård vid Alvasjö uppe på Hökensås elektrifierades denna 1914 med kraft från ett eget kraftverk vid Häldeholm. Herrgårdstransformatorn vid Alvasjö fick ett utseende som påminner om "dalkullorna". Foto BS 1986 kom att bli dominerande under många år, i vissa fall ända in på 1950- och 60-talen. Orsaken var att de lokala och nästan alltid ångdrivna elektricitetsverk som till en början försett städerna med elkraft använde likström i distributionen. Eftersom de aktuella verken dels var känsliga för störningar, dels att man inte ville låta de personalintensiva anläggningarna gå nattetid så hade man en omfattande reserv med ackumulatorer. När trefasströmmen gjorde sin entré på sådana orter tvingades man därför länge att omforma växelströmmen till likström för att inte behöva bygga om distributionsnäten. På landsbygden var det i regel trefasig växelström som användes i distributionen. Ett intressant undantag är de små vattenkraftverk som byggdes under första världskriget med dess försörjningsproblem. Verken försåg i regel endast några enstaka gårdar eller mindre byar med elkraft. Här kunde man nöja sig med Bild 8. En herrgårdstransformator stod länge i Svalöv. Med våningsmidja och mönstermurning i ljus mursten har ägaren låtit markera gårdens betydelse. Foto BS 1996 likströmsdistribution som var enklare och billigare att hantera, inte minst eftersom endast två trådar behövdes istället för tre som vid trefasen. De små, enkelt byggda likströmsanläggningarna försvann dock i rask takt när billigare trefasström kunde erhållas från norrländska storkraftverk under 1940- och 50-talen. NÅGRA OLIKA BYGGNADSTYPER Min vana trogen försökte jag åstadkomma en viss systematik i bygdetransformatorernas utseende. Men det var inte lätt eftersom det var många förhållanden som skulle vägas in. Faktorer som abonnenter, spänningsnivå, transformatorstorlek, byggmaterial, form, färg och geografisk placering spelade in. De första bygdetransformatorerna kan man säga var tvådelade, de hade en bredare nederdel för transformator och apparater och en smalare överdel för att ta emot och leda ut kraften på föreskriven, beröringsfri höjd. Transformatorbyggnaderna i Grängesberg var av det slaget. När sedan landsbygdselektrifieringen började komma igång efter sekelskiftet 1900 fick byggnaderna ofta en sådan form. Landets första ellag hade för övrigt kommit redan 1902, följd av starkströmsföreskrifterna 1904. Bild 3, 4, 5. Tidiga och ibland allra först var herrgårdstransformatorerna. De hade i regel ett mer påkostat utförande än andra landsbygdstransformatorer, vilket naturligtvis skulle spegla gårdsägarnas ambitioner. Många bygdetransformatorer försåg för övrigt även herrgårdar med elkraft. Bild 6, 7, 8. Bengt Spade (som återkommer i nästa nummer med ortstypiska bygdetransformatorer från olika delar av vårt avlånga land) SVENSK VATTENKRAFT #1 2020 9