Hillevi Engström är inte politikern som gillar ra
mpljus och galapremiärer. Hon trivs bäst i enkla, praktiska kläder och blev inte igenkänd av Marie Slotte (till vänster). ➼ man inte ens får ett svar från arbetsgivaren. Jag tycker att det är oerhört nonchalant. De två döttrarna har hon haft delad vårdnad om sedan hon skilde sig för femton år sen. – Jag har försökt ge dem den där självkänslan som gör att de kan resa sig även om de åker på smällar. Jag tänker på en sådan där docka med blytyngder i botten som poppar upp igen. Sådan har jag själv varit. – Jag har försökt peppa dem att ta för sig och stå på sig, att inte tro att killar kan mer. Jag har insett att man inte kan ge så många råd, utan man får stötta dem i deras val, i det som de själva tror på. Förutom de vuxna döttrarna har hon två ”bonusbarn”, sedan hon gifte om sig i somras. Det var inget officiellt bröllop och de vänner som var med på festen blev väldigt överraskade. Men brudgummen hade tydligen informerats. – Ja, han visste faktiskt om det, men det är en relevant fråga, han tycker att jag är rätt dominant, säger hon med ett skratt. Maken är 50 år, jobbar som tjänsteman i bilbranschen och är medlem i Unionen. Det gör att hon får Kollega, som hon säger att hon gillar. Mot andra tidningar har hon varit mindre generös. Till exempel vägrade hon att ge svar till Helsingborgs Dagblad som frågade alla riksdagsledamöter om deras bästa kulturupplevelse. – Det blir så mycket analyserande. Ibland ska man säga det politiskt korrekta, men jag är ganska basic. Jag gillar svenska deckare och jag läser gärna en vanlig veckotidning, som Svensk Damtidning. Hon är inte personen som går på filmpremiärer och verkar inte bekväm i rollen som offentlig person. Hon är klädd i enkla, praktiska kläder och ger ett jordnära intryck. 30 KOLLEGA 8-12 – Jag umgås inte med så många politiker, utan mest med mina gamla vänner. Hon är numera medveten om att väljarna vill veta hur politiker på hög nivå är som personer. Men hon vill värna privatlivet. – Man kan beskriva sig som person genom det man har gjort. Jag har alltid stått upp och kämpat för mina kompisar. Jag har varit aktiv ända sedan jag gick i fyran och satt i elevrådet. Som förtroendevald, ombudsman, riksdagsman. Jämställdhetsfrågorna har hon drivit inom moderaterna, inte utan framgång, men man kan undra hur stor andel av partikollegorna som skulle skriva under på hennes vision: – Det är viktigt att ett samhälle hålls ihop, att vi har små klyftor, att man uppvärderar alla jobb. Ska vi ha ett samhälle med hög välfärd måste alla få plats. – Vi måste avliva myten att det ska vara så otroligt slimmat på arbetsplatserna så att vi inte kan ha kvar någon som är sjuk eller fungerar lite sämre under en period. Jag brukar säga: ”Vem är hundraprocentig?” Jag är inte det alla dagar, man har sina ups and downs. Hon återkommer ofta till att arbetsgivarna borde vara mindre krävande. Kanske är det naturligt att när man nått den högsta politiska nivån talar man inte så mycket om det som politiken kan göra, utan lägger stort ansvar på företagen? – Jag lägger stort ansvar på medmänniskorna. Det är viktigt att vi ser när någon är lite deppig, kanske går igenom en skilsmässa, att vi då avlastar. Det är bättre än att någon blir sjukskriven eller tvingas sluta. Jag har sett människor som blir utköpta och helt tappar fotfästet på arbetsmarknaden, det är tufft att komma tillbaka. Hon säger att hon tycker att folkhemstanken är fin och upprepar att arbetsgivarna måste ta samhällsansvar. – Det handlar om vilken människosyn man har.