Gunilla Bergström driver ett eventföretag tillsam
mans med en kollega (vars hund ville vara med på bild). ➼ att Glimma i dag bor i Stockholm. En dag fick Fredrik höra att en bekant hade fått en tjuvparning, visserligen alaskan huskies. Var Fredrik intresserad? Det var han. Valparna döptes till Plasma, Mig och Laser. Fredrik och Susanne hade nu inte bara två barn utan också 17 hundar. Men det är ingen större skillnad att ha 10 eller 17 hundar, påstår Fredrik. – Men att lära dem dressyr har vi lagt på hyllan. Varje helg från december till april drar hundarna turister i flera mil. Snabbt kan det gå, 20–25 km i timmen när de är som ivrigast. Det som kommer in i hushållskassan täcker i bästa fall foder och djurförsäkringar. Så Fredrik har såklart ett vanligt jobb, på itföretaget Evry One i Skellefteå där han arbetar som utvecklare och programmerare. Det är ett åtta till fem-jobb men med möjlighet att styra hyfsat fritt över arbetstiderna. Det underlättar när man har ett gäng hundar där hemma. När Fredrik är på jobbet lever hundarna om i den rymliga hundgården bakom huset i Yttervik. Huskies må se ut som vargar men är snälla som lamm. De har alla olika personligheter. – Vante är flockens clown, Skare sätter nosen i ögat på den han hälsar på, Modd älskar kramar och hoppar gärna upp i famnen, Kyla gömmer foderskålarna och Flinga gör allt för godis, berättar Fredrik. Halv sex varje morgon utfodras hundarna, på kvällen går Fredrik eller Susanne ut till hundgården igen och blir kvar i minst tre timmar. Så lång tid tar det att pyssla om, spänna fast och ge sig ut på en tur. Hur skulle livet se ut utan hundarna? Den tanken har slagit Fredrik. Antagligen skulle det mesta vara lite enklare, familjen skulle kunna åka utomlands tillsammans och sovmorgnarna skulle bli fler. – Men även om jag ibland tänker att jag inte orkar med att åka ut med hundarna så försvinner den känslan så fort jag kommer i väg. Jag blir så glad av hundarna och det är så avstressande att köra dem. Det är värt så mycket. G unilla Bergström kan en hel del. Som att knyta skridskor med stelfrusna fingrar, bygga sarg, organisera cuper, sälja korv och peppa trötta ungar som ska spela match i ottan. Hon kan mycket annat också. Vad hon inte visste för ett par år sedan var hur mycket tid hockey kräver av en förälder. – Kanske var det bra att jag inte visste, säger hon och skrattar. Det var för snart fem år sedan som sonen Christian som då gick på konståkningsskola plötsligt fick syn på en hockeyspelare. 48 KOLLEGA 8-12 »Jag ångrar mig inte en sekund. Hockey är kul ... och det är underbart att få dela barnens glädje.« Gunilla Bergström – Mamma, jag vill spela hockey, sa pojken till sin mor, som tänkte ”åh nej, men okej då”. Hon började leta efter föreningar som kunde erbjuda varma ishallar men hamnade ändå i Brinken IF och iskalla Danicahallen i Stockholm. Fem år gammal började sonen på hockey skola. En dag när laget spelade cup dök föreningens sportchef upp på läktaren och drog ner Gunilla till båset. ”Du kan väl stå här och skjutsa ut ungarna på isen”, sa han. Så kom det sig att Gunilla avancerade från vanlig hockeymorsa till lag ledare för Brinkens 03:or. – Jag ångrar mig inte en sekund. Hockey är kul, det är full fart hela tiden och det är underbart att få dela barnens glädje och utveckling, säger hon. Men hockeyn tar tid. Kanske tio timmar i veckan när det är som mest att göra. Gunilla har ett liv vid sidan av hockeyn, hon har familj och ett