Stefan Ödkvist sveks av sin arbetsgivare, av sina
kollegor och slutligen av rättsläget. Ändå är han varken arg eller bitter. – Jag stod upp för min sak och skulle göra detsamma igen, säger han. Text Johanna Rovira Bild Anders G Warne Ensam mot arb U VÄGRADE JOBBA MER FÖR SAMMA LÖN – nionen stoltserar numera gärna med sina superhjältar, men vardagshjältarna, de som rakryggade står emot maktfullkomliga arbetsgivare och hävdar sin och kollegornas rätt trots att det innebär risk för dem att missgynnas på jobbet, hamnar lätt i skymundan. Till den sistnämnda kategorin hör onekligen Stefan Ödkvist, som hade jobbat i tio år inom distributionen på Upsala Nya Tidning, när arbetsgivaren bestämde sig för att maxa vinsten och sade upp avtalet om 37,5 timmars arbetsvecka. Hädanefter skulle personalen jobba 40 timmar i veckan – utan kompensation för extratimmarna. Take it or leave it … – Förklaringen till att vi skulle gå upp till 40 timmar tyckte jag var luddig, säger Stefan, som liksom flertalet kollegor ansåg att man i så fall skulle kompenseras för extratimmarna. Men till skillnad från kollegorna vägrade Stefan Ödkvist skriva under det nya avtalet. Han blev uppsagd. – Jag trodde nog att fler skulle säga ifrån. Jag trodde att om jag visade att jag inte accepterade kanske andra skulle följa efter. Hade fler ställt sig bakom beslutet att tacka nej hade det gett effekt – att anställa en helt ny avdelning är nästan omöjligt. Men när det kom till kritan var folk rädda om jobben, säger Stefan, utan tillstymmelse till bitterhet i rösten. – Jag förstår deras sits, några var lite äldre och när man är över 55 kan det vara svårt att få nytt jobb. Jag hyser inget agg mot de gamla kollegorna – nu tycker jag mest synd om dem som blev kvar. Unionen kallades in för att förhandla om uppsägningen, men kunde inget göra för att hjälpa Stefan att få tillbaka jobbet. Efter några AD-domar är det i princip fritt fram för arbetsgivare att höja arbetstiden om avtalen inte är vattentäta. De som inte accepterar får gå på grund av arbetsbrist, trots att det egentligen inte råder någon brist på jobb (se artikel nästa uppslag). Stefan Ödkvist har full förståelse för fackets situation också – den enda gång en liten antydan till ilska slinker igenom är när arbetsgivarens agerande kommer på tal. – Jag tycker det var ett dåligt beslut av arbetsgivaren. Vi hade ett fungerande avtal och folk jobbade i själva verket kanske mer än 40 timmar. Arbetsgivarens argument var att i Sverige har vi 40 timmars arbetsvecka. Men i så fall innebär det att jag hade jobbat 95 procent tidigare med en lön på 95 procent av en heltid. Går jag upp till heltid måste lönen rimligen också bli en heltidslön. – Det var väldigt många som var bittra över att facket inte kunde göra mer för oss. Kanske är inte facket lika starkt i dag som för 40 år sedan. När arbetsbördan ökar för alla finns det nog ingen kraft och ork att engagera sig. Men jag tycker ändå det finns en trygghet i att vara med i facket och 34 KOLLEGA 8-12