»Mellan raderna hör hon Marvins nödrop. Hon kan i
nte sova, hon har ryckts med i en karusell som snurrar allt fortare, och en dag går hon till banken och lånar trehundra tusen som han behöver.« ➼ inte hjälpa det, hon är förtrollad, datorn är en magnet. Han skriver så fina brev. Han öser beröm över henne och säger att han är så glad att han har träffat henne. ”Jag går runt med ett ständigt leende fast jag är här i Irak.” När Marvin frågar om han får komma och hälsa på henne blir Helen överlycklig. Det känns så rätt, han är så bra för henne, och hon tänker att det är hennes tur nu. Han skriver att om det fungerar mellan dem, och det tror han, vill han att de stannar hos varandra, i Sverige eller i USA. ”Din blivande man”, undertecknar han sitt mejl och hon tänker att nu går han väl för långt, men samtidigt sitter hon där med ett fånigt leende på läpparna. Det strular, han måste stanna i Bagdad ett tag till för att sätta in nästa person i arbetsuppgifterna. Helen längtar så att hon knappt kan sköta jobbet. Efter tre månaders brevväxling skriver Marvin: ”Jag har fått en chock.” Eftersom han litar på Helen vill han berätta men samtidigt hoppas han att hon inte dömer honom för hårt. För han har haft ett extrajobb. Vid sidan av sitt uppdrag har han hjälpt en man i oljebranschen att komma in på territorier där civila inte får vistas. Och nu visar det sig att Marvin har fått betalt i kontanter, faktiskt flera miljoner dollar. De ligger i ett plomberat paket. Kan Helen ta emot paketet tills han kommer? De chattar fram och tillbaka och bestämmer till slut att Marvin ska be sin goda vän diplomaten Hassan Moro om råd. ”Om allt fungerar mellan oss, min käraste Helen, kanske vi kan köpa ett hus i Norge”, skriver Marvin. Helen skriver snabbt tillbaka på chatten: ”Norge?” ”Sverige, förstås, jag blev bara så ivrig.” Hassan Moro tar sig an uppgiften. För att slippa få paketet röntgat ska han resa med det via Ghana som är ett bra land när man vill muta sig genom tull och säkerhetskontroll. Framme i Accra visar det sig att Hassan måste betala extra för några tullstämplar. Han tar kontakt med Helen och hon skickar tiotusen 40 KOLLEGA 8–12 kronor till hans konto. Reglerna ändras och han behöver drygt etthundra tusen kronor för nya omkostnader. Helen svarar nej, hon har inte mer, men samtidigt blir hon nervös för Marvins skull. ”Du måste skyndsamt kontakta Marvin”, skriver hon. Marvin bestämmer att han själv ska resa med paketet. Helen pustar ut när han tryggt och säkert har kommit fram till Ghana och fått ett hotellrum intill flygplatsen. De kan inte höras varje dag, elektriciteten på hans hotell kommer och går, och Helen jagar upp sig när hon väl hör ifrån honom. Han är som ett djur i en bur, han längtar efter att få komma i väg till henne, men han blir hela tiden motarbetad av byråkratin. Helen lånar av sin mamma och skickar honom pengar, men tyvärr, han måste ha mer. En dag behöver han brådskande några tusen till en stämpel, nästa dag ska advokaten ha förskott, och sedan är det ytterligare en tjänsteman som måste mutas. ”Kan du inte öppna paketet och ta några sedlar?” Men nej, plomberingen får inte brytas. ”Jag kommer att ersätta dig med råge, min käraste Helen.” Mellan raderna hör hon Marvins nödrop. Hon kan inte sova, hon har ryckts med i en karusell som snurrar allt fortare, och en dag går hon till banken och lånar trehundra tusen som han behöver. När hon har skickat i väg dem släpper anspänningen och hon känner en oerhörd lättnad. Helen får ett märkligt mejl från Hassan Moro. Innehållet känns bekant och ändå inte för det inleds med ”Bästa Karin” och följs av ett ovanligt efternamn. Helen tar mod till sig och ringer upp kvinnan som är misstänksam till en början. Men när Helen berättar om Marvin avslöjar kvinnan att hon också har haft kontakt med Marvin Greenwood och att hon har hjälpt honom med trettiotusen kronor. Men att hon avbröt kontakten när han ville ha mer. Helen viskar tack och lägger på. Hennes hjärta vill brista. Nästan en halv miljon är borta, pengar som hon inte ens hade, och Marvin… var inte Marvin. En felskrivning av Marvins diplomatvän, som Helen nu börjar misstänka är samma person, får alla varningsklockor att ringa. Helen kallas för Karin och med ett speciellt efternamn. Helen får tag på Karins nummer och ringer upp henne. Då får hon reda på den hårda sanningen.