Bumsen 1
BMW:n i hotellets vestibul i Rudsar vid Kaspiska
Havet. med tre bekanta köra motorcykel från Georgien in i Azerbajdzjan. När vi lämnat Georgien och skulle över gränsen på andra sidan ville man ha $3 500 i deposition vid gränsen för att släppa in oss i Azerbajdzjan. Vi vände tillbaka in i Georgien. Vid anskaffande av visum hos Azerbajdzjans ambassad i Stockholm försökte jag denna gång få ett dokument där det skulle framgå att jag inte skulle behöva lägga en deposition. Detta kunde de inte förse mig med. Alltnog när jag närmade mig Astara vid gränsen mellan Iran och Azerbajdzjan svek mig modet. Jag hade ingen större lust att lägga en massa kontanter vid gränsstationen då jag dessutom avsåg att köra ut ur landet i norr mot Georgien. Två vallhundar ligger på lämpligt avstånd från mig och morrar varnande åt mig då jag tittar på dem. Jag fortsatte istället västerut i Iran parallellt med Azerbajdzjans gräns. Min avsikt blev istället att köra ut ur Iran och in i Armenien. Tyvärr kunde jag inte utefter denna väg hitta något hotell eller härbärge. När det började närma sig mörkrets fall vid 18-tiden körde jag helt sonika av vägen och rakt ut i vilda naturen någon kilometer. Nu skulle mitt nödtält komma väl till pass. Jag hade dessutom drygt en liter vatten och ett kexpaket som kvällsmat och frukost. Jag slog upp det minimala tältet i en vassdunge i utkanten av ett stort öppet fält. ”Så småningom somnade jag för att vakna klockan tre på natten av en riktigt ylande kör. Det pågick i drygt fem minuter blev sedan alldeles tyst. Jaha tänkte jag, polisen försökte alltså inte skrämma mig utan dangerous animals var vargar som höll en serenad för mig. Jag tog fram min fällkniv och lade den bredvid mig och somnade om.” Här kommer jag att kunna övernatta utan mänskliga störningar, trodde jag. Strax före mörkrets inbrott passerade den ena fårskocken efter den andra i en strid ström med tillhörande herdar och vallhundar. För säkerhets skull gick jag fram till en herde och samtalade med honom via teckenspråk. Under tiden låg hans två vallhundar på lämpligt avstånd från mig. Så fort jag tittade på dem morrade de försiktigt varnande, kom inte närmare. Senare vid niotiden på kvällen kom en jeep med två militärer. Troligen hade herdarna skvallrat om min närvaro. De krävde ”paper” så de fick mitt pass. En av militärerna hade hela tiden sitt automatvapen riktat mot mig. Någon engelska kunde de inte så de ringde efter den lokala polisen som kom efter ett tag. Tre poliser varav en kunde knagglig engelska. De ansåg att jag inte skulle övernatta på platsen, ”not safe”, utan menade att jag skulle bryta upp och slå upp mitt tält i en by några kilometer bort. Det hade nu mörknat och någon större lust att packa ihop och få upp allt på motorcykeln hade jag inte, att slå upp tältet i en bondby i mörkret var ju ingen höjdare. Jag nekade och påpekade att jag övernattat många gånger i naturen. Polisen försökte då skrämma mig med orden ”It is dangerous animals here”. Är det inte värre tänkte jag och viftade bort det. Efter ett tag gav man upp och försvann från platsen. Så småningom somnade jag för att vakna klockan tre på natten av en riktigt ylande kör. Det pågick i drygt fem minuter blev sedan alldeles tyst. Jaha tänkte jag, polisen försökte alltså inte skrämma mig utan dangerous animals var vargar som höll en serenad för mig. Jag tog fram min fällkniv och lade den bredvid mig och somnade om. Efter ett tag vaknade jag igen, nu av ljudet av en bil som körde fram och lyste på mitt tält. Jag gjorde inget utan låg alldeles still. Efter ett kort tag for bilen iväg. Troligen kollade man att jag fortfarande levde. Dag 25, 7 maj 58 mil. Efter denna händelserika natt vaknade jag pigg och kry och åt min frukost bestående av kex och vatten. Kort därefter kör jag parallellt med iranska gränsen i Aras Free Zone och ser ett antal övergivna byar på andra sidan floden Aras. På andra sidan ligger landet Nagorno-Karabach. Nu ett eget land endast erkänt av Armenien. Landet som hade huvudsakligen kristen befolkning befriades av Armenien från muslimska Azerbajdzjan under kriget 1991 – 1994 och byarna övergavs av dess islamska befolkning. Att hitta gränsövergången till Armenien var inte lätt. Inga skyltar, i alla fall inte med bokstäver jag kunde läsa. Efter att fråga mig fram hittade jag. Totalt blev det 340 mil genom Iran. Hela gränsproceduren tog två timmar utan större problem. Armenien nästa! BUMSEN 5 – 2013 47 BUMSEN 5 – 2015 Bumsen 5-15.indd 47 2015-12-06 20.53