Bumsen 1
Följ med på en resa genom Alaskas tundra, via Yuk
ons bortglömda guldgrävarstäder till USA:s glest befolkade gamla västernstater, Montana och vidare ned till Arizonas öknar. För mig erfarenheten att historia inte behöver vara uråldrig, utan fortfarande kan vara levande när den endast stäcker sig två till tre generationer bort. Alaska till Mexiko – Vilda västern-rutten M in springare är en BMW F 800 GS, ett något bekvämare fordon än de gamla pionjärerna använde och jag navigerar med GPS, inte efter stjärnorna. Indianerna är fortfarande stolta men mindre krigiska och det farligaste för en motorcykel är USA:s moderna cowboys, långtradare och dess förare. Efter ett halvt års planering anlände jag äntligen till Anchorage, Alaska. Hade min motorcykel kommit fram? Var fortfarande lite orolig för detta, då det varit ett återkommande problem att reda ut hur man transporterar en motorcykel till USA. Inga problem med tullen skulle det visa sig, förvånansvärt att det inte går att ta reda på vad som gäller hemma i Sverige. Uppackning och montering av min BMW F 800 GS går bra och en skön känsla av oro blandat med förväntan infinner sig – jag är på väg! Första stoppet – Denali nationalpark – Nordamerikas högsta berg (Denali 6 194 meter) ligger i denna nationalpark. Det sägs att man kan se toppen endast 10 dagar per år, så min resa började bra – strålande väder. När jag kom upp på högplatån skymtade den sällan sedda toppen vid horisonten. Det skulle visa sig att det var sista dan med bra väder, det 42 BUMSEN 1 – 2010 skulle ändra sig till det sämre och jag hade missat den korta Alaska-sommaren med två veckor. Min björnfrossa fick ny näring då det visade sig att en grizzlybjörn hade en ohälsosam vana att äta vid och komma lite för nära människor på min campingplats. Sov med min pepparspray bredvid sovsäcken. Frossan fortsatte på morgonen – denna gång för att det var kallt, minus sexoch snö i luften. Enligt planen så skulle jag fortsätta till Prudhoe Bay, en ort med 28 bofasta innevånare på stranden till ishavet och enligt mången början på The Pan American Highway. Sedan jag lättat packningen på alla vinterkläder och kört 10 mil norrut omprövade jag mina planer. Det var 100 mil kvar på den ökända Dalton Highway innan jag skulle få stoppa min stortå i ishavet, sen 80 mil tillbaka samma väg. Det finns bara en bensinmack på vägen, den i Coldfoot, sen är det 50 mil innan man kommer till Deadhorse. Bara namnen sade mig att jag inte borde ge mig ut på detta, ensam, som första utmaning och med väderutsikter som varslade om minusgrader och snö de närmaste fyra dagarna. Jag gjorde som renarna, vandrade söderut – det finns många fina grusvägar på väg mot Mexiko och jag hade flera inplanerade på rutten – så denna gång avstod jag ifrån Ishavet. Vände söderut och passerade min tältplats, tog sedan till vänster på den andra vägen som finns här uppe - Denali Highway – en grusväg som tar resenären 30 mil tvärs över den enorma tundran som omges av höga berg med snö på topparna, undrar om en MC-väg kan bli bättre än så här. Vidderna är enorma och man kan verkligen tala om glesbygd. Då och då stötte jag på enstaka fiskare eller jägare med den typiska Ford F150 pickupen samt därtill kopplat släp med