Bumsen 1
B rorsans bryderier ningen i diverse TV-serier är
akuta operationer sällan dramatiska och/eller omedelbart livräddande, men detta var ett av de tillfällen, då vi definitivt räddade ett liv – på en ung, nybliven mamma. Som de flesta vet, kan blod lite slarvigt uttryckt ges till ”vem som helst” med samma blodgrupp. Annorlunda kan det vara med behovet av specifika blodkomponenter, där en avsevärt noggrannare matchning mellan givare och mottagare krävs, för att den senare inte skall bli sjuk av transfusionen. Sålunda gav jag några gånger under 1992 med tämligen täta mellanrum trombocyter – ”blodplättar” – till en cancerpatient, vars benmärg på grund av behandlingen tillfälligt slutat producera sådana. (Trombocyterna är en viktig del i koagulationen. Utan sådana löper man risk att blöda ihjäl för en småsak.) Nånannanism Dessa tankar har nästan inget att göra med hojåkning. Det skulle i så fall vara, att hojåkare kan hamna i behov av blodtransfusioner – eller i allra sämsta fall bli organdonatorer. Läser Du detta, betyder det i alla fall, att texten funnit nåd inför redaktören. Från sena tonår och 10 – 15 år framåt var jag blodgivare och därefter plasmagivare under en följd av år. Sedan gick det, som det stundtals gör; jag missade ett par givartillfällen och tillät mig själv att ramla ur systemet – ”slarvigt men mänskligt”, som det står i visan om jungman Jansson, och föga hedrande för en narkosläkare, som ordinerar blod praktiskt taget dagligen. Hösten 2009 tog jag mig dock i kragen och började på nytt som givare. Medierna hade flera gånger påtalat bristen på blod, så puffar saknades inte. Dessutom råkade mitt första givartillfälle bli omedelbart efter att jag haft hand om en ung kvinna, som råkat ut för en mycket allvarlig förlossningskomplikation och var mycket nära att blöda ihjäl på operationsbordet. Innan operatören fått hejd på blödningen hade hon fått 18 påsar blod och lika mycket plasma, dvs nästan dubbla hennes ordinarie blodvolym. Därefter kändes det onekligen motiverat att gå ned och donera en halv liter. Att senare få reda på, att hon och barnet skrevs hem bara någon dag därefter – båda friska och välmående – kändes inte heller så dumt. Tvärt emot föreställ48 BUMSEN 1 – 2010 Fredagseftermiddagen 18 december 2009 ringde mobilen, och en av sköterskorna på blodcentralen undrade, om jag kunde ge trombocyter. ”Visst, skall jag komma på studs?” Hon blev själaglad men konstaterade, att måndag morgon skulle räcka bra, ”så kan vi skicka upp dem till patienten i Stockholm samma dag”. Måndagen 21 december möttes jag av samma strålande glada sköterska, som berättade, att det var långt ifrån självklart, att hon fick ja till svar vid förfrågan. Folk svarar ofta, att de inte har tid! Jag blev helt ställd. Fattar alltså inte de tillfrågade, att de är medlemmar i en mycket liten grupp människor, vars donation av något, som inte kostar dem mer än ett par timmars tid (och ger dem 150:- netto för besväret), kan utgöra skillnaden mellan liv och död för en annan, definierad person – som behöver donationen NU, inte i någon oviss framtid? Och hur många av deras arbetsgivare skulle säga nej, om de fick läget klart för sig? Sett från en annan vinkel; om de själva vore i akut behov av en livsviktig transfusion och fick reda på, att tillgängliga donatorer inte ansåg sig ha tid – hur skulle de må då? Såvitt känt förfäktar alla stora religioner den etiska principen, att man skall behandla andra, som man själv vill bli behandlad – och veterligen hyser ingen atestisk-humanistisk livsåskådning annan uppfattning. Den första filmen i serien om Damernas Detektivbyrå har en underbar scen mot slutet. En botswansk mellanstadieklass läser unisont, under lärarens ledning först upp en rättighet, som de alla har. Direkt därefter läser de upp en motsvarande skyldighet. Så kommer en ny rättighet, en ny skyldighet, och så vidare – ytterligt konkret undervisning i etik, moral och ansvarstagande. I dagens Sverige förefaller detta tänkande ha det kärvt; OK för rättigheter, men skyldigheter? ”I, me and myself” verkar i stället vara mottot för dagen. Det är förmodligen föga underligt i ett samhälle, där medierna dagligen matar medborgarna med dokusåpaaktörers (inte ”skådisars” – det vore att skända skådespelaryrket!), Hollywoodfruars och Idoltävlandes totalt ointressanta göranden och låtanden, och där Eurovisionsschlagerfestivalen förvandlats från två kvällar per år till en lika tradig som hypad TV-följetong! Samtidigt ägnar sig studiopratarna i de kommersiella radiokanalerna åt en egendomlig tävlan i att leverera allt själlösare pladder mellan inslagen av skvalmusik. Av detta verkar följa, att mentaliteten ”allt ljus på mig” och ”allt till mig” sprider sig – medan ”någon annan” skall stå för ansvar och givande. ”Nånannanismen” och ”I, me and myself” hänger ihop som två sidor på ett mynt. Så, bäste klubbmedlem; ge blod – och gör inte nödvändigtvis om mitt slarv med att falla ur givarrutinen. Frågar man, ifall Du kan ge exempelvis trombocyter, kan det bero på, att just Dina trombocyter är viktiga för någon annan, definierad människa. En sådan donation tar c:a två avstressade timmar, under vilka Du blir vänligt uppassad med ”kaffe på sängen” och kan se på film – i alla fall i Linköping. 21 december 2009 avnjöt jag sålunda ”Sweeney Todd – The Demon Barber of Fleet Street”; en inte oäven rulle på en blodcentral, för blod saknas sannerligen inte i den musikalen! När den sedan filmats av Tim Burton – med Johnny Depp, Helena Bonham Carter och Alan Rickman i huvudrollerna – kan resultatet inte bli annat är suveränt. Kör försiktigt (så slipper Du förhoppningsvis bli blodmottagare). Bror Gårdelöf ML 2661203