Bumsen 1
mans. Efter Whitehorse åkte jag några dagar tills
ammans med Simon, en mycket rutinerad resenär som hade färdats runt hela världen på MC. Det finns en viss sammanhållning mellan BMW-åkare, och eftersom dessa hojar är klart överrepresenterade på denna typ av vägar – ett faktum som förändrades gradvist ju längre söderut jag kom (mer HD-åkare) – så hände det ofta att man inte bara hade en BMW utanför motellet utan, som när Simon och jag kom tillbaka efter att ha ätit vår middag på det lokala långtradarfiket stod det fem BMW-hojar samt en Kawa KLR 650 framför vårt motell. Den kvällen blev det mycket bildvisning och samtal om olika resor samt utbytande av adresser och webbsidor. Det är både trevligt och lärorikt att knyta dessa kontakter utefter vägen, den kvällen fick jag en kontakt i Panama som kan hjälpa mig när jag kommer dit, samt att jag fick en ny reskamrat – Dave från San Francisco som valde att följa samma väg som jag mot Hyder via Cassiar Highway. I Watson Lake valde Dave således att skiljas från sina kompisar och följa med mig, och Simon fortsatte på egen hand. Kul med ombyte och med tanke på att det bara finns två vägar att välja mellan så fungerar det bra, då man möts igen efter några dagar. Små bortglömda spökstäder som ligger i slutet på en kurvig väg ute vid havet – det är sådana ställen man vill komma till om man åker MC. Stewart och Hyder är sådana ställen. Vägen dit kanske inte riktigt kantades av björnar men vi fick bromsa in för minst fyra björnfamiljer. Trots känslan av spökstad fick vi en fantastisk King Crab till middag. Uppe tidigt för att eventuellt se en skymt av björnar som fiskar efter lax, tyvärr missade vi festen med 20 minuter, vi hade inte tålamod, utan ville fortsätta mot Jasper och början på The Rocky Mountains. 44 BUMSEN 1 – 2010 Via Jasper och den otroligt vackra nationalparken började jag ånyo närma mig USA och därmed måste jag bestämma mig om jag skulle följa The Great Divide, en mountainbikerutt som uteslutande går på små grusvägar/stigar och som startar i Banff och slutar vid mexikanska gränsen. Eller skulle jag välja lite mindre ”off track” och följa en rutt som skulle ta mig genom USA:s mest kända nationalparker. Även den skulle följa The Continental Divide, den bergskedja som delar den Amerikanska kontinenten. På den västra sidan rinner floderna till Stilla Havet, åt öst rinner floderna ut i Atlanten. Min förhoppning var att resultatet skulle bli intressanta vägar, spektakulära scenerier och mycket höga pass. Mina TKC80 hade emellertid snabbt slitits ned då den sista tiden mest gått på asfalt. Nog för att jag hade färdats genom små orter/vägskäl, men att det skulle vara så svårt att uppbringa ett framdäck till en BMW hade jag inte föreställt mig. Efter litet sökande på nätet (tack gode gud för Internet, fanns alltid, oftast gratis på motellen) så bokade jag ett par framdäck i Missoula, en resa på 80 mil. Nåväl, det låg efter min nationalparksrutt så den fick det bli. På väg till Missoula hade jag lagt in Going-to-the-sun road, enligt många en av Kanadas/USA:s mest spektakulära vägar. Här började jag seriöst fundera på vilka kriterier som utgör en bra MC-väg, en sak är säkert, man vill inte trängas med ett otal andra fordon, det förtar mycket av de andra viktiga kriterierna – alltså regel ett – en bra väg skall helst vara tom. Regel nummer två – som alltså kan förstöras om regel nummer ett inte är uppfylld – landskapet skall vara spektakulärt, jag bör vara nyfiken på vilka nya scenerier som möter mig runt nästa kurva. Nya däck och sedan vidare Bilarna var lika övergivna som byarna de stod i. Vy på Montana Madison Valley Ovan: Flugfiske i Yellowstone. Nedan: Jaktstugan Alaska High