Svensk Vattenkraft 1
Sälboda vattenkraftverk - landets näst äldsta? Fo
rtsättning från nummer 2 2021 KRAFTSTATIONSBYGGNADEN Kraftverkets maskinhus utformades enligt de enkla principer som Qvist & Gjers arbetat med under hela 1890-talet, d.v.s. en tämligen harmlös tegelbyggnad med sadeltak och stickbågiga dörr- och fönsteröppningar. Flera tiotal kraftstationsbyggnader av denna typ uppfördes i landet, projekterade av Qvist & Gjers. Några finns fortfarande kvar. En enkel tandsnittsfris vid takfoten var ofta byggnadernas enda estetiska tillägg. Med vertikalt ordnade, flerhjuliga turbiner fick man höga, sockelliknande underbyggnader, i regel utförda av grovt huggen natursten. I dem placerades sumpar av trä i ramar av stålbalkar. Så blev det också i Sälboda. Dessa har dock blivit ombyggda i samband med senare turbinbyten. Sälboda kraftstation bär spår av om- och tillbyggnader. Troligtvis i samband med utbyggnaden för Kaplanaggregatet försågs maskinhallen i dess ena ände med en förhöjd ställverksdel för att kunna leda ut den högspända växelströmmen på föreskriven höjd. 1938 byggdes ställverket om med transformator och utgående spänning blev nu 22 000 volt. Den högre ställverksdelen kompletterades 194647 med en lika hög tillbyggnad för ett nytt elektriskt ställverk. Utledningar för blanktråd med galjar och isolatorgenomföringar är senare borttagna och ersatta med markkablar. Vid en kulturhistorisk inventering av svenska kraftverk under början av 1990-talet antecknades bl.a. följande om Sälboda kraftstation. EXTERIÖR Underbyggnad av sten och överbyggnad av lertegel med bärande murar. Sadeltak täckt med grafitgrå, trapetskorrugerad plåt. Under detta en tidigare taktäckning med eternitplattor. Ursprungligen eventuellt takpannor av lertegel. Fönsteroch dörröppningar stickbågiga. Fönsterbågar småspröjsade med rak överdel. 20 SVENSK VATTENKRAFT #3 2021 Mot dammsidan brun dubbelport av trä. Gjuten portomfattning med årtalen 1899 och 1946 INTERIÖR Golv täckt med röda och vita klinkerplattor i ett prydligt schackrutemönster. Slätputsade innerväggar med gulgrön bröstning och gult däröver. Äldre parti med bröstning av pärlspont. Tredingstak klätt med gråvita gipsskivor. Enligt äldre foton pärlspont i taket. Alla maskiner svartmålade. ANNORLUNDA PERIODTAL När Sälboda kraftverk byggdes matade det som på alla andra håll i landet ett eget, geografiskt avgränsat elnät. Näten kom att bilda "elektriska öar", d.v.s. de var inte sammankopplade med andra kraftnät. Detta ledde till att flera växelströmsnät, särskilt i Bergslagen, utfördes med periodtal som ger intryck av att ha varit mer eller mindre godtyckliga. När näten sedan växte så att de möttes uppkom snart behovet av att ha en gemensam frekvens för landet så att de kunde samköras. Så småningom, på vissa områden dock först under 1950-talet, blev standardfrekvensen 50 perioder/sekund, inte bara i Sverige utan i hela Europa. För Sälboda valdes 1899 av okänd anledning frekvensen 45 per/sek. Denna överensstämmer dock inte med de varvtal som turbintillverkarna angivit, alltså 170 resp. 227 för G3 resp. G2. Frekvensen måste antingen ha varit aningen över 45 per/sek alternativt att turbinvarvtalen varit aningen lägre. Nu var det på den tiden i och för sig inte så noga med frekvenshållningen så länge man arbetade med egna nät. Flera kraftstationer, Jössefors övre och nedre, Brättne/Kolboforsen, Sälboda och Rexed i Arvikaområdet anslöts efter hand till systemet som kom att kallas Arvika-Jösseforssystemet. En övergång till 50 per/sek inleddes dock i systemet redan 1922, vilken pågick några år framöver. Sannolikt har man vid omläggningen i Sälboda endast höjt G3:s och G2:s turbinvarvtal de felande ca elva procenten för att nå generatorfrekvensen 50 per/sek. KRAFTINDUSTRINS OCH RIKSANTIKVARIEÄMBETETS INVENTERING På uppdrag av kraftindustrin och Riksantikvarieämbetet genomfördes under åren 1989-1993 en landsomfattande kulturhistorisk inventering av landets vattenkraftverk. Inventeringen var avgränsad till verk med en större effekt än 50 kW och de skulle vara byggda före 1950. Arbetet utfördes av en konstvetare med inriktning mot vattenkraftverkens arkitektur och en teknikhistoriker med erfarenhet från egna vattenkraftverk. Tanken med inventeringen var att kraftindustrin skulle få ett bedömningsunderlag om och när fråga uppkom om ett verks fysiska bevarandevärde. När arbetet var klart och överlämnat till uppdragsgivarna visade dessa dock inte något större intresse för frågan. Bevakningen av bevarandevärda kraftverk har i stället i viss utsträckning skett genom insatser från länsstyrelsernas kulturmiljöenheter och enskilda. För att få en så stor bredd som möjligt vid bedömningen av kraftverkens värde fann inventerarna snart att det var nödvändigt att inordna dem i väl definierade typ- eller generationsgrupper. Så småningom visade det sig att en indelning kunde göras i åtta huvudgrupper med några undergrupper. Sälboda kraftverk besöktes av inventerarna den 5 juni 1991. Det placerades i första huvudgruppen, Kraftverk av 1890-talstyp, "Urtypen". Utmärkande för dem var att de tillhörde första generationen svenska vattenkraftverk och att de i regel hade byggts före 1900, att deras fallhöjd inte översteg 10 meter, att de hade vertikalaxlade maskinaggregat med i regel flera löphjul i varje turbin samt att turbinerna var uppställda i öppna sumpar och med maskinhusen byggda över sumparna. I gruppen placerades 16 verk. Av dem var fyra redan 1991 museianläggningar: