Svensk Vattenkraft 1
Om Natura 2000 och vattenkraft GENERELLA SYNPUNKT
ER PÅ REMISSEN Havs- och Vattenmyndigheten (HaV) har tagit fram ett förslag till vägledning för hur Natura 2000-områdenas bevarandemål kan påverka normsättningen. SVAF har avgett ett niosidigt yttrande, som finns på hemsidan. Yttrandet är starkt kritiskt både i stort som smått, förslaget är ännu ett hot mot alla vattenverksamheter, inte minst vattenkraften. I denna artikel återges de mera övergripande synpunkter SVAF fört fram. Generellt kan SVAF konstatera att HaV:s förslag riskerar att leda till förödande effekter på inte bara den småskaliga vattenkraften utan all industri och infrastruktur som finns i eller i närheten av Natura 2000 områden och vattendrag. I systemet som vägledningen riskerar att skapa spelar det inte någon som helst roll på vilka premisser en länsstyrelse har skapat ett Natura 2000 område. Det kan verkligen inte vara lagstiftarens mening, varken historiskt eller numera, att centrala delar av svensk basindustri, kraftproduktion och infrastruktur hotas i grunden. Detta är heller inte tanken med vare sig Ramvattendirektivet eller de två direktiv som ligger till grund för Natura 2000. HaV måste enligt SVAF:s uppfattning dra tillbaka förslaget till vägledning och arbeta om det från början. En genomgripande analys av effekter och praktiska lösningar för att minska negativa konsekvenser för befintliga verksamheter samtidigt som de krav som uppställs enligt EU-rätten uppfylls är en grundförutsättning för ett korrekt arbete med frågan. I detta ingår självklart att på ett helt annat sätt än hittills ta emot inspel av de branscher och verksamheter som påverkas av frågan om Natura 2000 och miljökvalitetsnormer (MKN). Som SVAF ser det finns det i grunden ingen motsägelse i att sammanföra reglerna om Natura 2000 och MKN på ett sätt som gör att Sverige är i linje med de EU-direktiv som ligger bakom de svenska reglerna samtidigt som man fortsatt har kvar den småskaliga vattenkraften. Det bevisas om inte annat av hela grundtanken kring den nationella planen. SVAF inser också att Natura 2000 och MKN måste hanteras så att inte de två företeelserna motsäger varandra. Detta måste dock göras utifrån några grundläggande premisser enligt följande. Det har tidigare i arbetet med vägledningen diskuterats och vid en presentation av arbetet hävdats från HaV:s sida att det är en klar skillnad på tillståndsplikten såsom den manifesteras i 7 kap. 28a § Miljöbalken (Natura 2000 tillstånd) och de frågor som handlar om Natura 2000 och MKN. I så fall skulle de uttalanden som lagstiftaren gjorde i samband med införandet av nämnda regel i Miljöbalken inte spela någon roll. Detta är dock enligt SVAF ett gravt felaktigt synsätt som måste korrigeras i arbetet med vägledningen. Vid införandet i svensk rätt klargjordes nämligen i förarbetena (prop. 2000/01:111) att alla befintliga verksamheter ansågs vara i linje med de införda reglerna och således inte skulle behöva söka Natura 2000 tillstånd förrän det fall att ändringar av verksamheten skulle göras eller en helt ny verksamhet etableras. Denna bakgrund och de uttalanden som lagstiftaren gjorde får enligt SVAF en klar betydelse även när man diskuterar de frågor som nu aktuell vägledning behandlar. Om utgångspunkten är att alla pågående verksamheter bedömdes vara i linje med reglerna om Natura 2000 när dessa infördes måste det också innebära att det påverkar hur man nu ska införa sammanvägningen mot MKN. Det grundläggande problemet är att oftast har varken länsstyrelserna eller Vattenmyndigheterna tagit tillräcklig hänsyn till pågående verksamheter när Natura 2000 eller MKN har beslutats. Men även om man bortser från detta medför det juridiska utgångsläget att man måste ta hänsyn på ett helt annat sätt till utgångsläget i den fråga som vägledningen handlar om. En verksamhet kan inte ha setts som helt i enlighet med en regelmassa för att 20 år senare bedömas vara i kraftig konflikt med samma regler när dessa tillämpas tillsammans med MKN. Det ovan sagda kan månne tyckas vara en fråga som ligger utanför aktuell vägledning men det är en fråga som enligt SVAF måste ställas nu. För det går i praktiken inte att överklaga vare sig bevarandeplanerna för Natura 2000 områden eller MKN beslutade av Vattenmyndigheterna. Enda sättet att ens teoretiskt påverka dessa är genom regeln i 22 kap. 13 § punkten 1 Miljöbalken där alltså domstolen i prövningen av en verksamhet ges en möjlighet att inhämta yttrande kring grunderna för satt norm. Hur denna möjlighet kan komma att fungera i praktiken och hur ofta domstolarna kommer att använda regeln är vet ingen i dagsläget. Att hantera alla de motståenden intressen och uppfattningar som finns kring Natura 2000 och MKN genom att låta länsstyrelserna och Vattenmyndigheterna helt på egen hand lösa frågan är helt oacceptablet. Det är inte värdigt en fungerande rättsstat att ha så extremt opreciserade och dåligt fungerande lösningar för att hantera frågor som rör grundvalarna för industrier, jord- och skogsbruk, kraftproduktion och andra vattenanknutna verksamheter. Som SVAF ser på saken måste det för att den nu föreslagna vägledningen överhuvudtaget ska kunna vara möjlig att acceptera vara möjligt att överklaga beslut som gäller bevarandeplaner och MKN. Utan detta saknas legala förutsättningar för att kunna hantera effekterna av aktuell vägledning. Med tanke på hur vägledningen är formulerad kommer alltid strängaste kravet att gälla vilket i praktiken gör att möjligheterna för pågående verksamheter att få finnas kvar på platsen allvarligt hotas. Då detta sammanfaller med en utveckling inom miljörätten i stort mot att tidsbegränsade tillstånd kommer att vara utgångspunkten för alla verksamheter medför MKN och Natura 2000 en extremt stor påverkan på både kort och lång sikt. Systemet är redan nu inkomplett och det SVENSK VATTENKRAFT #3 2021 23