Kingsize 1
– Jag började i oktober, då bestämde jag att det
skulle bli en skiva. Så jag har hållit på sen dess liksom. Jag hade några låtar, eller egentligen ganska många som jag hade skrivit men inte spelat in, men det var då jag började spela in mer på riktigt. Du har tidigare sagt att det är viktigt för dig att säga något med dina texter, vad vill du säga med den här skivan? – Det är såklart olika saker eftersom det är elva låtar. Men om man lyssnar tror jag man kan känna att jag vill stärka framförallt kvinnor. Det är en stor del av mig och det hörs ju, tänker jag. Men också samhällskritiskt. Att jag är lite trött på hur vi lever idag, det kommer väl också ut på vissa spår. Sen tycker jag också att det är roligt att få göra en och annan kärlekslåt som inte har nått tyngre budskap. Det är den blandningen som är skön. Jag hade inte velat göra en hel skiva som bara handlar om systerskap eller så, det blir också tjatigt så det är nice att det är lite blandat. Att gå tillbaka till att skriva på svenska har gjort att texterna blivit naknare och närmare. Längtan att skriva mer på svenska igen föddes dock långt innan soloprojektet nådde publiken. – Jag kände det redan när vi höll på med andra Serengeti-skivan att jag var väldigt trött på att skriva på engelska. Så jag sa det till Liza True att om vi gör en tredje skiva, då ska vi göra den på svenska. Och nu är hon med på skivan. Det känns fint att typ knyta ihop det lite. På den tiden kallade sig Stina för Mästerkatten eller Mastercat. Ett namn som från början mest var på skämt. – När jag skulle köra solo kände jag att det kan jag ju inte kalla mig officiellt. Det kändes för skämtsamt. Så då tog jag mitt eget namn. Det kändes liksom rimligt. Velocette är mitt andranamn. Då kan man aldrig gå runt och fundera och ångra sig för jag heter ju det på riktigt. Vad skulle du säga är skillnaden mellan Mästerkatten och Stina Velocette? – Det är väl kanske lite mer mognare nu, eller nått. Samtidigt finns det ju humor och så. Men jag tycker det jag skriver nu är bättre än det jag skrev för längesen. Har du svårt att lyssna på dina gamla grejer? – Lite. Haha. Nä, men det är mest gulligt eller roligt när man lyssnar på det. Att shit vi var så himla små, nu tänker jag främst på Äkta Kärlek. Vi var så små och vi brydde oss verkligen inte ett skit om vad vi skrev typ, vi var väldigt orädda. Det fanns inte så mycket på svenska då, inom hiphop och reggae. Framförallt inte tjejer som gjorde det, inte som vi kände till. Det fanns typ Melinda Wrede och Feven men det fanns inte så många som sjöng och gjorde sån musik. Du har beskrivit att du var mer försiktig på EP:n än vad du är på nya skivan. På vilket sätt? – Ja precis, då hade jag hållit på med NR 3, 2019 | KINGSIZE MAGAZINE 45 Serengeti i sju år, och så ville jag göra ett soloprojekt. Så dels ville jag göra någonting annat än det gamla, så jag var ju mer r&b-inriktad och mer soft på vissa låtar. Sen kände jag att nu har jag presenterat mig och hållit på ett tag, då känns det lättare att bara göra det jag vill igen liksom. Lite friare. Mest soundmässigt tror jag, texterna har jag alltid känt mig fri i. ”Ska det va såhär” var ju väldigt arg med hård text, då blir det också lättare att göra exakt vad man vill när man redan har släppt en arg låt. Nu håller jag inte tillbaka på något mer, typ den känslan. Några av singlarna från skivan släpptes under 2018 och en redan 2017, innan albumet hade börjat ta form. Skiljer sig låtarna som gjordes efter du bestämt dig för att det skulle bli ett album? – Nej jag tror inte att det ändrades så… Kanske lite, att jag ändå på något sätt tänkt att ”ah nu har jag några såna här låtar då kan den här få vara med”. Jag tog till exempel med en låt som inte kom med på min EP, ”Min stjärna”, som är sista låten. Den hade jag skrivit på ett annat beat för längesen men sen gjorde jag om den nu. Det känns som att när man gör en skiva kan man ha lite mer av allt, det blir mer utrymme för att ta med låtar som man kanske inte hade släppt som singel. WWW.KINGSIZEMAG.SE