Dialäsen 1
Stora skillnader i rutiner för bestämning av torr
vikt D en ideala slutvikten efter vätskedragning i samband med bloddialys kallas patientens torrvikt. När patienten är vid sin torrvikt fi nns det exakt rätt mängd vätska i kroppen, och om ytterligare vätska dras börjar patienten få vätskebrist och riskerar blodtrycksfall, men en korrekt torrvikt är ett svåruppnått mål. En patient kan samla på sig fl era liter vätska utan att det märks så mycket; enligt forskning är cirka 30 procent av alla hemodialyspatienter kroniskt övervätskade och riskerar att drabbas av hjärtsvikt, rytmrubbningar och försämrad överlevnad. Samtidigt kan upp till 20 procent av patienterna vara undervätskade, och kan på grund av blodtrycksfall och sendrag få svårigheter att tåla dialysbehandlingen. På senare tid har det kommit metoder som möjliggör mätning av kroppens vatteninnehåll, och med bioimpedans kan patientens individuella behov av vätskedragning räknas ut. Vid Akademiska sjukhuset i Uppsala pågår ett doktorandprojekt som undersöker effekten av att nya rön och objektiva metoder för torrviktsbestämning har börjat användas på dialysmottagningar. Vi började med att undersöka vilka hjälpmedel som används för bestämning av torrvikt i Sverige och Danmark, och jämförde sedan om skillnader i rutiner hade påverkan på patienternas blodtryck samt på hur ofta deras torrvikter justerades. Figur 1: Användning av tekniska hjälpmedel för bestämning av torrvikt. 18 Det visade sig att bara 54 procent av alla svenska och danska dialysmottagningar hade lokala riktlinjer eller kvalitetsdokument för bestämning av torrvikt. Femtiotvå procent av mottagningarna hade en bioimpedansmätare, men vi fann inte att användning av bioimpedansmätare hade effekt på patienternas blodtryck eller på hur ofta torrvikterna justerades. Det framkom å andra sidan att bara hälften av mottagningarna med DIALÄSEN 5.2015