Dialäsen 1
cent av mottagningarna. På de mottagningarna var
patienternas blodtryck i medeltal 8 mmHg lägre, och torrvikterna ändrades 1,6 gånger oftare, än på mottagningar där enbart läkare ändrade torrvikter. Figur 2: Bioimpedansmätare fanns på 52 procent av dialysmottagningarna. I vilken utsträckning den användes varierade. tillgång till bioimpedansmätare använde apparaten regelbundet. Införande av metoden hade påverkats av osäkerhet över hur man ska hantera apparaten och hur mätningarna ska tolkas samt i något fall av skepsis till metodens tillförlitlighet. Variation i rutiner för torrviktsbestämning framkom, till exempel tilläts dialyssjuksköterskor justera patienternas torrvikter med mellan ett halvt och ett kilogram på 60 proDIALÄSEN 5.2015 Slutsatsen är att torrviktsbestämning påverkas av skillnader i rutiner. Bättre metoder och tydligare riktlinjer för bedömning av torrvikter och användning av bioimpedansmätare behöver utvecklas. Studien kommer följas upp av ytterligare forskning. Dietister, läkare och sjuksköterskor på mottagningar som använder bioimpedansmätare kommer bjudas in för att utbyta erfarenheter och tillsammans resonera om vilka faktorer som påverkar om bioimpedansmätare används eller inte. Studien i sin helhet fi nns publicerad elektroniskt i Hemodialysis International med titeln Clinical praxis for assessment of dry weight in Sweden and Denmark: A mixed-methods study, DOI: 10.1111/hdi.12336 Text och ansvariga för genomförande av projektet: Jenny Stenberg, leg. sjuksköterska, doktorand – Njurmedicin, Akademiska sjukhuset Uppsala, Magnus Lindberg, leg. sjuksköterska, med dr – Högskolan i Gävle, Hans Furuland, överläkare, med dr – Njurmedicin, Akademiska sjuk huset Uppsala. E-post: jenny.stenberg@medsci.uu.se 19 ISTOCKPHOTO.COM