Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35 Marie har varit sjukskriven i tio
år. Det är inget hon är stolt över. Tvärtom. – Det är alldeles för lång tid. Det mår man inte heller bra av. Text Linda Svensson ”Ångesten hänger hela tiden på axeln” Eftersom psykiska sjukdomar fortfarande är belagda med skam och skuld vill inte Marie framträda med sitt riktiga namn. Hon vill inte ta det på sitt må bra-konto säger hon. Men hon vill ändå berätta. Inte bara för sin, utan för alla sjukas skull. Hon vill berätta om tio år av kamp och förtvivlan. – Det här är människor som i grund och botten är rätt vanliga. Jag är inte född så här – med panikångest och så vidare. Men det är en grupp som inte orkar prata för sig. Samhället sviker de här människorna. Det är en stor del av befolkningen som vi ska ge upp hoppet om. Jag tycker inte det är rätt. Det började med ett rån 1992. Marie och hennes man drev en restaurang i tågknuten Hallsberg. En sen kväll på väg ut från restaurangen mötte de tre rånare som var ute efter dagskassan. Maken blev knivskuren i ryggen, ”som man filear kött”. Själv fick Marie en pistol riktad mot ansiktet, men klarade sig utan fysiska men. Visst mådde de dåligt båda två. Men det var inte tal om några sjukskrivningar. Vem skulle sköta restaurangen om inte de gjorde det? Men allt stod inte rätt till med Marie. Hon var så vansinnigt rädd hela tiden. Men i stället för att erkänna det för sig själv jobbade hon på. Det fanns visserligen dagar då hon inte kunde ta sig till jobbet. Hon fick ont i magen, ont i huvudet, yrsel. Men inte förrän 1999 tog det stopp. Och då tog det tvärstopp. Hon hade förträngt det onda så länge att läget blev akut. Marie hamnade på sjukhus med dropp, blott 40 kilo tung till sina runt 170 centimeter. Så småningom fick hon en diagnos – posttraumatiskt stressyndrom. Det är sånt som kan drabba dem som farit ut i krig. Eller, bevisligen, de som blivit utsatta för väpnat rån. – Jag tror inte att jag hade reagerat på samma sätt om jag jobbat på banken eller posten. Då hade det inte blivit så personligt. Då hade jag vetat att det bara var pengarna jag vaktade de var ute efter. Sedan hösten 1999 har Marie varit sjukskri- ven. Panikångesten kan komma när som helst. Hon tar sig utanför hemmet ibland, men kan bli skräckslagen när hon ser killar med luva eller keps. Dropparna som faller från taken låter som pistolskott i hennes öron. – Man tror på allvar att man ska dö eller bli galen. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förutspå vilka dagar som kommer att tillhöra de bra. Det enda Marie vet är att de är i minoritet. ”Ångesten hänger hela tiden på axeln” säger hon. Trots det tror hon att hon skulle kunna arbeta. Om det bara fanns möjlighet och intresse av att anpassa arbetet efter hennes förutsättningar. – Jag vill arbetsträna. Jag tror att alla vill komma tillbaka, men på egna premisser. Jag behöver till exempel en plats där jag kan känna mig trygg och säker och där man hanterar så lite kontanter som möjligt. I höstas kände hon att tidpunkten kröp närmare när hon, liksom drygt 14 000 andra sjuka, skulle mista sin sjukpenning. Men vem hon än frågade blev hon inte klokare. – Ingen visste någonting, allra minst jag. Det höll på att knäcka mig totalt. Skulle jag behöva sälja huset innan jul? Vi har ett litet hus på landet, 80 kvadrat stort. Det räcker för oss, och det är billigare än en hyresrätt inne i stan. Men om jag skulle bli utan försörjning skulle vi behöva sälja det för att kunna få hjälp från det sociala. Till slut blev hon kallad till informationsmöte anordnat av Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och socialtjänsten. – Det var fruktansvärt. Jag var friskast av dem som var där. Det kom folk med rullatorer och ledsagare. Efter årsskiftet blev det så dags. Marie förlorade sin sjukpenning och skrevs in i Arbetsförmedlingens introduktionsprogram. För hennes vidkommande har det inte inneburit någon större förändring. – Jag trodde att det skulle vara något slags närvaroplikt, men det var det inte. Skillnaden för mig är att jag får aktivitetsersättning i stället för sjukpenning. Det viktigaste var tydligen att jag höll mig borta från Försäkringskassan i 89 dagar. På egen hand har Marie skaffat en praktik- plats. Hon jobbar några dagar i veckan i en butik som säljer hemelektronik. Men hon vill inte befatta sig med kontanterna. Hon har heller inte alltför ljus syn på framtiden. – Chansen att få ett riktigt jobb är rätt minimal. Det finns ju friska människor som går arbetslösa. Nu ska vi in där också. I tio år har hon kämpat för att bli frisk. Men det har också varit en kamp om rätten att vara sjuk. Reglerna har ändrats gång på gång. Marie har läst på. Hon har tagit del av lagförslag och debattartiklar för att se hur de olika regeländringarna kommer att påverka henne. Den nya ordningen ger hon tre månader. – Man hinner aldrig ställa om sig, för det kommer nya regler hela tiden. Jag är helt övertygad om att systemet kommer att göras om igen. Politikerna måste lyssna. Ändå känner hon att hon har tur. Hon är gift med en man som arbetar, barnen är utflugna och hon bor billigt. Värre var det för den förtvivlade kvinna som Marie träffade häromdagen på Arbetsförmedlingen. Också hon hade utförsäkrats från Försäkringskassan. Skillnaden var att hon var ensamstående med två barn och hade den lägsta ersättningen man kan få – 223 kronor om dagen. – Det dallrade av deppighet i korridoren där vi satt. Det är så hemskt. 3-10 KOLLEGA 35 ➼ JEPPE GUSTAFSSON/SCANPIX
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68