Kollega 1
Hur märker du av den tuffa situationen för unga p
å arbetsmarknaden? JOAKIM ISHEDEN, 21 ÅR, STUDERANDE, STOCKHOM: vänner inte hittar något jobb. Eftersom jag själv pluggar så har jag inte påverkats så mycket. Jag har dessutom haft turen att kunna jobba under sommarlovet, vilket säkert ser bra ut på ett cv när det är dags att söka jobb. ” Framför allt märker jag att många av mina THERESE EIERBORG, 26 ÅR, STUDERANDE, GÖTEBORG: Jag har ett halvår kvar av min utbildning till personal- vetare och börjar väl så sakteliga tänka på hur jag ska ta mig in på arbetsmarknaden. Det känns lite nervöst men jag tror att efterfrågan är ganska stor så det kommer nog att lösa sig.” JULIA ERIKSSON, 26 ÅR, STUDERANDE, GÖTEBORG: om jobben. Jag försöker att lägga ut lite krokar och så för att få lite kontakter tills jag tar examen, men det är inte helt lätt. Helst skulle jag bo kvar i Göteborg, men krävs det så kommer jag att flytta för att få jobb. ” Jag märker att det är tuff konkurrens »De sa att det var ett riktigt slavkontrakt. Och då reagerade jag själv också. Jag kände mig lurad.« – Hon undrade om vi inte skulle byta elavtal till Eon. Sedan frågade hon om vi visste någon ung som sökte jobb och det var ju jag, så då sa vi att okej, då prövar vi det. E Det var inledningen till Emils mycket korta men intensiva karriär som säljare. Redan efter en vecka hade han fått nog. Då hade han haft arbetspass på tio timmar per dag, utan mat och utan rast. Och förlorat nära 1 700 kronor trots att han sprungit runt i sommarvärmen iklädd sin studentkostym och ringt på hundratals dörrar varje dag. – Jag var väl för girig på att få ett jobb. Och de utnyttjar väl dem som är för giriga, säger Emil när vi ses ett halvår senare. Han ger intryck av att vara en lugn och lite blyg 19-åring, långt ifrån någon ”säljartyp”. Men redan dagen efter den unga kvinnans besök blev Emil uppringd av säljföretagets unge ägare som ville träffa honom för en anställningsintervju. Samma dag fick han också ett anställningskontrakt i sin hand. – Jag kände att jag måste skriva på direkt så jag läste igenom det en gång lite fort bara. Jag tänkte aldrig att det kunde vara något strul med det. Det kontrakt han skrev på skulle senare visa sig innehålla en mängd detaljer som han inte satt sig in i. Arbetsgivaren krävde att säljarna skulle ha på sig kostym och slips, vilket de själva fick stå för. Men trots att Emil kunde använda stu- 10 KOLLEGA 2-12 mil hade just tagit studenten när han blev ”headhuntad” hemma vid köksbordet av en ung kvinna som ringt på hans mammas dörr. dentkostymen var han ändå tvungen att köpa ett par matchande skor för 1 400 kronor, plus det månadskort för kollektivtrafik som jobbet krävde. Efter en dags obetald utbildning skickades han ut på fältet tillsammans med tre andra unga säljare. Arbetsdagarna inleddes med att de skulle infinna sig på ett kontor i centrala Stockholm vid lunchtid. När de fått veta vilken kommun de skulle åka till fick de själva lägga upp sin ”säljrunda”. Klockan åtta på kvällen skulle arbetsdagen vara slut. – Fast jag kom aldrig hem förrän vid elva, halv tolv. Många kunder bad mig komma tillbaka senare. Sedan måste man också åka tillbaka till kontoret varje kväll, för att redogöra för vad man gjort. Under de minst tio timmar långa arbetspassen var det ingen som tog rast eller åt. – Jag vet inte om det skulle vara så, men vi bara körde på. Själv var jag rädd för att chefen skulle bli arg och att jag skulle förlora pengar om jag tog rast. Men man blev väldigt trött, säger Emil. Snart reagerade Emils föräldrar och ville se hans anställningskontrakt. – De sa att det var ett riktigt slavkontrakt. Och då reagerade jag själv också. Jag kände mig lurad och lite allmänt dum. Jag hade ju bara tänkt på att jag ville göra så bra ifrån mig som möjligt när jag fått den här chansen. Nu insåg Emil också att han bara skulle få provisionslön. Han skulle tjäna 144 kronor om han lyckades sälja ett elavtal till en lägenhetsägare och 204 eller 300 kronor om en husägare eller ett företag nappade. Efter hand upptäckte han att det var svårt att sälja något över huvud taget. – Jag försökte ju. Men de flesta sa nej tack direkt eller att de redan var bundna av ett avtal. När Emil kontaktade företaget och berättade att han ville sluta hade han fått till avtal med tre villaägare, vilket skulle ge honom en ersättning på 612 kronor. Men han fick då beskedet att han måste vänta på lönen i tre månader. När lönen sedan kom var den bara på 204 kro- nor. Enligt företaget var orsaken att två av hans tre kunder ångrat sig. Då hade Emil gått med i Unionen och fått kontakt med en ombudsman. Men han fick ändå inte ut mer pengar. – Hade vi tagit strid om det här så hade det bara blivit ord mot ord. För vi kunde ju inte bevisa någonting. Jag var ju tvungen att lämna ifrån mig avtalen samma kväll som kunderna skrivit på och minns inte vilka de var. Jag tycker att jag borde ha fått betalt i vilket fall. För det var ju mitt jobb att få kunder. Sedan är det ju inte mitt fel om de ångrade sig. I dag har Emil lyckats få ett tillfälligt jobb med ordnade förhållanden på Arlanda. Och han är ändå glad för det stöd han fick av facket. – Det var tråkigt att alla på kontoret verkade så trevliga samtidigt som anställningskontraktet var så dåligt. Att skenet kan bedra liksom. Och det var också tråkigt att känna sig så maktlös. Men då var det skönt att ombudsmannen bekräftade att det var ett dåligt företag. – Det verkar finnas väldigt många jobb där man bara utnyttjar ungdomar, vilket är tragiskt. För det är rätt tungt att veta att man gjorde sitt bästa men ändå inte fick betalt. NÄSTA UPPSLAG: ”Det är som ett lotteri”