Kollega 1
är några år sedan hon och Mia Skäringer slog igen
om, först med radioprogrammet Roll on, och senare med Mia och Klara i SVT. När filmen ”Kvarteret Skatan åker till Laholm” har premiär denna månad, spelar Klara Zimmergren rollen som David Batras rollkaraktär Ulfs namnlösa fru. Hon är också programledare för Bästa vännen, ett djuprogram i SVT:s Barnkanalen. Fler projekt planeras där Klara Zimmergren vill ta med sig den dubbelbottnade humorn som blivit hennes signum. Sittande i soffan på kontoret pratar vi vemod, kriser och engagemang. Det går lätt med en person som ser personlig utveckling som en av de mest spännande utmaningarna i livet. – När jag umgås med människor vill jag ofta väldigt tidigt komma in på något som är lite jobbigt, då händer det något. Om det bara är kallprat om hur härligt allt är så tröttnar jag. Samtidigt tycker jag verkligen om dem som inte uppehåller sig för länge vid vemodet, som är jajamensan-människor. Jag har några såna kompisar, som kan föreslå att vi ska gå och bowla eller testa afrikansk dans. Min första tanke kan vara ”men herregud”. Men sedan visar det sig bli jättekul eller sätter i gång något i en själv. D Själv beskriver hon sig som en människa stämd i moll, en rastlös sådan. Det är något som verkar gå i släkten. I barndomshemmet i Norrköping spelades mycket musik med en blandning av ljuvt och bittert. Olle Adolphson är ett exempel. Än i dag är det inget som får idéerna att flöda så som när hon spelar musik med ett stråk av svärta. Då föds karaktärerna som skaver, som det är lite synd om. De får människor att höra av sig och säga att de känner igen sig. Humor som inte är helt igenom tokglad är sådan som Klara Zimmergren själv skrattar mest åt. – Vemod är ju för övrigt ett jättefint ord, och inte en konstant känsla som tungsinthet. Vi har det hela familjen. Efter föräldrarnas skilsmässa flyttade elvaåriga Klara med sin mamma till Göteborg. Några bekantas terrier blev en stor tröst efter uppbrottet, och då föddes hennes kärlek till hundar. Det är fortfarande terrier som gäller, för tillfället airedaleterriern Frasse. Senare, 30 KOLLEGA 2-12 et är skärande ljust och alldeles för varmt för årstiden. Vinden viner utanför gavelfönstren som vetter mot Järntorget i Göteborg. Stormen Emil är på väg österut. Tre våningar upp, i en turkos soffa, sitter Klara Zimmergren och pillar på sin vigselring. Det på folkhögskolan Biskops Arnö, tog hon engagemanget för djur ett steg längre. Det är 25 år sedan nu, och när hon talar om de två åren på skolan är det som några av de roligaste i hennes liv. Att bo tätt, dela på kök och jobba tillsammans i en kollektiv anda passade utmärkt för Klara Zimmergren, som beskrivit sig som dålig på att vara ensam. Under medieutbildningen provade hon på att göra radio, och blev fast. Det var inte helt oväntat. Som barn hade hon ibland följt med sin pappa till radiohuset i Norrköping. Förutom jobbet som kantor gjorde han det morgonpigga musikprogrammet Opp Amaryllis och för Klara Zimmergren hör musik och radio ihop. Under folkhögskoletiden sände klassen närradio till matsalen, och det var också där hon slutade äta kött. – Det var säkert någon film med hemska bilder som gjorde det. De där filmerna tar på alla människor, men jag blir nästan otröstlig. Det finns något så fruktansvärt sadistiskt i att plåga djur, jag vill inte veta av det. Vi hade en filmvisning på skolan, om en man som skrattande körde ner tvättmedel i halsen på en hundvalp. Det i sig var ingen anledning att inte äta kött, men det var en av de första gångerna jag såg att för vissa människor är djur inga levande väsen. Empatin med djur tror hon kommer från föräldrarna, hur de alltid klappade och satte sig ner och pratade med dem. Såg dem. I dag är Klara Zimmergren djurrättsförespråkare och har frontat Djurens rätt och Naturskyddsföreningens kampanj mot jätteräkor. Men engagemanget sträcker sig till människor också. Strax före jul åkte hon till Etiopien med hiphop-artisten Daniel Adams-Ray för att göra reportage till insamlingsprogrammet Musikhjälpen. De insamlade 18 miljonerna gick till olika projekt för att stödja flickors rätt till skolgång. För någon som lätt drabbas av välfärdsångest var det här en bra medicin. – Det var en omvälvande upplevelse att se fattigdom och samtidigt alla människor som arbetar för förändring. Det påverkade mig, att se att pengarna vi skänker kommer fram, säger Klara Zimmergren. Många ser reportage om orättvisor på tv, men gör ändå inget konkret åt det. Oavsett om det handlar om djur som dukar under på väg till slakt någonstans i Europa, eller om barn som dör av malaria. Klara Zimmergren tror att det delvis handlar om det dåliga välfärdssamvetet. – Det är lite synd om oss i väst också, faktiskt. Vi vaknar ju med att vi är dåliga. Bara vi sätter på elen så har vi genast börjat paja miljön.