Bumsen 1
restaurant, Zur Gerichtslaube, med anor från 1237
. Berlins gator och torg var väldigt glest trafikerade av både bilar och människor. Såg inga bilköer under de dagar vi var där. Miljön kan beskrivas som lugn och avslappnad. De centrala delarna är utspridda och det fanns gott om utrymme kvar att bebygga. Om Berlin kan man naturligtvis skriva hur mycket som helst, jag vet dock att Hagen har en sådan artikel på lut så där kan det hela utvecklas mer i detalj. En ljus lager skall serveras vid en temperatur av mellan 8-12° C, allt annat är rent sabotage! Detta har jag alltid hävdat och därför kom det som en liten överraskning för Tommy när jag påtalade för honom att under resan skulle jag utföra ett ”vetenskapligt experiment”. Har alltid hävdat att tyskarna alltid serverar en ljus lager med exakt temperatur medan man i Sverige alltid får den iskall! Nu skulle undersökande verksamhet en gång för alla bekräfta myten. Redan vid den tredje temperaturmätningen visade dock termometern på 6,1° C . – Där ser du, sade Tommy lugnt och sakligt, tyskarna kan också servera öl vid fel temperatur! – Absolut inte, replikerade jag. Har du tänkt på var vi befinner oss och vilka som äger denna Biergarten? Det visades sig att denna servering ägdes av ryssar och därmed var saken klar. Efter Berlin styrde vi i kosan mot Schweiz och vi visste att den sträckan skulle innehålla en övernattning. Vi fick snabbt in en behaglig Autobahnrytm i körningen, vilket innebar c:a 120 km/tim med max 130 km/tim. Över denna hastighet spred sig motorns vibrationer ut i både ram, dyna och handtagen på HD:n, medan Hagens Cruiser egentligen trivdes bäst från 130 km/tim! Cyklarna hade dock ett gemensamt och det var träsmaken som uppstod efter c:a 15 mils körning. Då stannade vi och sträckte litet på benen och vid det påföljande, litet längre, stoppet var det ändå dags för tankning och fika. En behaglig rutin. Våra hojtankar rymde i stort lika mycket, 17,5 liter för BMW:n respektive 19 liter för min HD, detta medförde c:a 30 mils körning på en tank då de hade en förbrukning på runt 0,6 liter per mil. – Trots att det var över 25 grader ute blev jag alldeles kall när du körde genom den lilla staden och passerade ett flertal möjligheter till övernattning, sade Tommy lite oroligt när vi hade stannat till vid Goldner Stern i Heilsbronn. – Tommy, sade jag, man tar aldrig första bästa ställe, man gör ett litet svep genom byn och tar sedan det som passar bäst. Vid middagen några timmar senare kunde vi båda konstatera att både kost och logi var av absolut toppkvalitet men även hur förvånad Tommy blev av den enorma mängd långtradartrafik som trafikerade tyska Autobahn. – Räknade att så många som ett 25-tal tradare låg som ett pärlband efter varandra i högerfilen. Nästa dags körning blev lika varm och solig men då hade vi hamnat i Schweiziska Wattwil och där gjorde vi misstaget att ta första bästa övernattningstillfälle, detta resulterade i resans tråkigaste logi, å andra sidan fanns det faktiskt inte så mycket att välja på. Denna fattiga del av Schweiz – jo, det finns mindre rika delar även i detta land – saknar både turister och arbetstillfällen, därav logibristen. HD:n och mitt första riktiga pass blev det 1 948 meter höga Klausenpass och det körBUMSEN 5 – 2013 45 Med viss stolthet konstaterar Tommy att både HD:n och han har avverkat det första 2 000-meterspasset. I Andermatt tog vi in på hotell Aurora. En av scenerna i Bondfilmen Goldfinger utspelas just på bensinstationen, det som nu utgörs av den bruna kuren. Cruisern extrautrustades med både klocka och yttertemperaturtermometer inför resan samt dessutom med en tillfällig installation av GPS. Tommy på väg mot den lilla byn Gletch. I bakgrunden ser man Rhôneglaciären, vars smältvatten så småningom bilar floden Rhône. Man ser också hotell Belvedere. Även denna vy är en klassisk filmvy, i alla fall från den absolut bästa Bondrullen, Goldfinger. Härliga vyer slog mot oss på vägen upp till det 2 005 meter höga Simplonpasset.