Bumsen 1
B rorsans bryderier litet grövre kross. Den metod
en verkar emellertid bli alltmer sällsynt – måhända för att förgrymmade bilister tröttnat på att få lacken förstörd av stenskott?) Ett kontinentalt otyg, som verkar bli allt vanligare i Sverige, är ”ormarna”. Sprickor i vägbanan ”spacklas” med svart klet. Ytan blir någorlunda slät och fungerar anständigt i torrt väglag – i väta blir dock ”ormarna” hala som såpa! Detta är inget större problem för bilister, de har sällan mer än ett eller två hjul på ”ormarna” och fordonen riskerar knappast att välta, förare av tvåhjulingar kan råka ut för mycket farliga överraskningar. Nollornas vision Bryderiet i förra numret av Bumsen handlade om att den statliga myndigheten Trafikverket, utan risk för påföljder, kan tillåta sig en Törnrosasömn under semestertider – även om nämnda sömn kan orsaka såväl permanenta kroppsskador som förlust av människoliv. Den texten tog emellertid inte upp de egendomligheter som förefaller bli allt vanligare inom svenskt vägbyggande och underhåll. Inte heller där kan Trafikverket frisvära sig från ansvar. Det mest flagranta exemplet – ”snabellagningen” – känner de flesta motorcyklister till. Entreprenören åtgärdar mer eller mindre fläckvisa skador på asfalterade mindre vägar genom att spruta på bindemedel och därefter ett överskott av fin bergkross. Tanken är rimligen att passerande bilars däck skall trycka ned krosset i bindemedlet och sprätta iväg överskottet så att det inom en obestämd framtid inte längre ligger kvar på vägbanan. Detta må vara OK för bilister – metoden kan dock innebära livsfara för en motorcyklist när lagningen gjorts i en skymd kurva och inte skyltats. (En mer omfattande variant av samma metod är att långa avsnitt av hela vägbanan behandlas på detta sätt – ofta med 48 BUMSEN 5 – 2013 Sedan är det ju det där med nylagd asfalt. Innan jag började köra hoj var nylagd asfalt en positiv upplevelse: slätt, tyst och fint – då körde jag inte heller i särskilt höga hastigheter och frågan är om halkproblem på nylagd asfalt var lika vanlig då som nu. Idag är nylagd asfalt inte någon särdeles positiv upplevelse ens bakom ratten – på hoj blir den direkt obehaglig. Är detta underlag över huvud taget säkert att köra på? Mellan den lilla kyrkby där jag bor och Linköping går Askavägen – ofta kallad ”Slingerbulten” (ej att förväxla med namnen på Södertörn). Den fick en mycket välbehövlig upprustning härom året, den fettblanka asfaltyta som mötte trafikanten ingav minst av allt något förtroende, inte ens när det var torrt och soligt (jag vågade aldrig ens prova i väta!), så där blev det till att ta det mycket lugnt. Något år senare har trafiken lagt på så mycket damm att ytan numera är torr och känns helt problemfri att köra på. Vägsträckan Undenäs – Töreboda i Västergötland kunde ha ritats av en hoj- eller sportbilsförare! På en del av den finns en beläggning som speglar mötande bilars strålkastare mitt på dagen – i strålande solsken! Jodå – varningsskyltar för halka är uppsatta, hur kan någon över huvud taget tillåtas lägga på sådan beläggning? (En inte alltför långsökt analogi är ett hus där byggföretaget efter avslutat jobb satt upp dessa skyltar: ”Se upp. Taket kan rasa in”!) ”Dödens väg” – E4 vid Vagnhärad sommaren 2010 – hade enligt entreprenören fått en beläggning som svarade mot uppställda krav. Då finns onekligen skäl att fråga sig om dessa krav är rätt utformade. Trafikverket borde måhända återkommande rådfråga VTI – de hittade på ”Dödens väg” friktionsvärden man annars bara funnit på isig vinterväg! Nollvisionen är väl känd i Sverige. Trafikmiljön skall utformas så förlåtande att ett misstag från trafikantens sida inte skall få dödlig utgång. De flesta gör nog som jag – betraktar detta som en, om än eftersträvansvärd, utopi. Sedd mot ovanstående exempel får nämnda vision dock snarast ett löjets skimmer över sig. Vad spelar mittbarriärer, avåkningszoner och andra säkerhetshöjande åtgärder för roll om vägens beläggning samtidigt kan vara hal som såpa – eller vara täckt av så mycket löst bergkross att det blir som att ha kullagerkulor mellan däck och vägbana? Då har Nollvisionen förvandlats till Nollornas vision – så var det väl inte tänkt? Kör försiktigt. Nollorna har uppenbarligen inte tänkt på er. Bror Gårdelöf ML 2661203 PS. Ett specialfall, där man knappast kan skylla på väghållaren, är färister – metallgaller tvärs över vägbanan för att boskap inte skall passera. Vått stål kan vara hal som såpa, inte något problem när man kör rakt över – ligger däremot färisten i en kurva kan det bli riktigt obehagligt. En av mina reskamrater tänkte inte på detta under en mycket regnig dag på södra Hardangervidda. Han klarade upp det initiala kastet över själva risten, det störde dock den fortsatta kurvtagningen – avslutades i diket. Hojen gjorde alltså skäl för namnet, ”Diversion” kan betyda ”avvikelse”. Slutsats: ser du en färist i en kurva, räta upp cykeln och kör rakt över risten. DS.