»Immunförsvaren är olika hos olika patienter. Så
småningom får vi kanske se olika behandlingar för olika patienter.« att ta fram mer optimala behandlingar. Även om alla inte blir helt av med medicineringen kanske man kan sänka doseringen för många, göra individuella anpassningar, säger David Berglund. Förutom den nya diagnostiska metoderna finns det också flera andra spår – några av dem har visat lovande resultat i studier och dessa behandlingar kan ligga nära i tiden, tror David Berglund. Ett av dessa spår handlar om att påverka immunförsvaret med hjälp av kroppsegna celler, så kallade regulatoriska celler (T-reg). Behandlingen bygger på det faktum att immunförsvaret består av mer än en »attack-del«. Det finns också en del som är reglerande och balanserande. Det sistnämnda gör bland annat att immunförsvaret inte attackerar de kroppsegna organen. Behandlingen går ut på att ta fram patientens egna sådana regulatoriska celler. De förökas sedan i antal och lärs upp för att känna igen och skydda det nya transplanterade organet. Den här behandlingen prövas idag inom ramen för studier i Europa. – Det är för tidigt att säga något definitivt om resultaten, men de preliminära resultaten tyder i alla fall på att det är en skonsam behandling. Det är en viktig signal att det inte verkar finnas några allvarliga rapporterade biverkningar, säger han. – I slutet av året bör vi ha mer svar på hur detta fungerar. Det här är också en behandling som knackar på dörren här i Sverige, i form av planer på kliniska studier, säger David Berglund. En helt annan strategi – men med samma mål att öka den reglerande delen av immunförsvaret – är också på frammarsch. Här är tanken att med hjälp av läkemedel behandla patienten så att den reglerande delen av immunförsvaret blir starkare. – Det finns mediciner som kan ges vid rätt tidpunkt, för att stimulera den skyddande delen av immunförsvaret. Det är ett område där vi kontinuerligt får ny kunskap, säger han. – Det skulle i praktiken innebära att vi effektiviserar läkemedelsbehandlingen. Medicinerna kommer att behövas från början, men man kan minska den kroniska behandlingen. De två senast beskrivna behandlingsmetoderna försöker alltså i princip åstadkomma samma sak: att stärka den reglerande och skyddande delen av immunförsvaret. Det finns också ytterligare en strategi som har visat goda resultat i kliniska studier. Metoden innebär att en del av immunförsvaret från donatorn transplanteras i samband med organtransplantationen. 26 – Man gör en liten benmärgstransplantation, i samband med organtransplantationen. Det här fungerar bra i djurförsök. Det har också visat sig fungera bra i ett växande antal fall i USA där metoden har använts för patienter som av olika skäl inte kunnat eller velat ta immunhämmande medicin kontinuerligt. I dessa fall har det ansetts rimligt att gå vidare med en relativt oprövad metod, säger David Berglund. Samtidigt finns risker som behöver vägas in. – En benmärgstransplantation kan ha andra risker, och det här måste göras så säkert som möjligt. Nu finns dock patienter som har levt med sina organ i 10-15 år efter en kombinerad njur- och benmärgstransplantation, helt utan immunhämmande behandling, säger David Berglund. Denna behandlingsmetod innebär att patienterna initialt får en immunhämmande behandling, vilken sedan trappas ner under cirka 1 års tid. – Det har fungerat för uppskattningsvis varannan patient att helt bli av med sin immunhämmande behandling, säger David Berglund. Det sistnämnda alternativet är det som kanske ligger närmast till att bli en behandling som kan erbjudas patienter i större omfattning. – Vi arbetar för att kunna erbjuda detta på flera platser i Norden, i form av en studie som förhoppningsvis kan inledas inom en snar framtid, säger han. Sammantaget återstår flera frågor kring de nya behandlingsmetoderna. Vilka patienter är mest lämpliga? Är de olika behandlingarna lämpliga för olika patienter? Ska flera behandlingar kombineras? – Immunförsvaren är olika hos olika patienter. Så småningom får vi kanske se olika behandlingar för olika patienter. Riskdiskussionen är naturligtvis helt central. Vi vet hur dagens behandling fungerar och ska inte äventyra våra patienters säkerhet. Nu börjar dock möjligheten att kunna undvika livslång immunhämmande medicinering närma sig en realitet. Det pågår omfattande samarbeten kring området som helhet. David Berglund förutspår en stor utveckling på området de närmaste decennierna. – Patienterna behöver följas under många år för att vi ska kunna studera långtidseffekterna. Men vi närmar oss en situation där man som patient på allvar kan vilja fundera över behandlingsmetoder för att slippa livslång behandling med immunhämmande mediciner, säger han. Text och foto Susanne Rydell DIALÄSEN 4.2016