SNFS:s styrelse: Katarina Stolpe, Petra Szentes,
Dan Enell, Linda Afsenius, Cecilia Lindmark, Magdalena Ivarsson och Ulla Holm. Sara Lagesson och Helen Harrung, Karolinska universitetssjukhuset, var stolta postervinnare. tänker vi palliativt? Alla patienter som har någon form av kronisk behandling undrar någon gång – hur lång tid kan jag leva med det här? – Hur blir det på slutet? När kroppen inte längre orkar med dialys, när dialysen upplevs som den värsta fienden och livet inte längre är värdigt, när allmäntillståndet är kraftigt försämrat trots dialys, då är det hög tid att planera fortsatt vård. Axelsson definierade en av läkarens viktigare uppgifter som att diagnosticera var i sjukdomsförloppet patienten befinner sig och att diagnosen ska leda till rätt åtgärder. Detta är ALDRIG att vänta och se! Proaktivitet ger patient och närstående möjlighet att i dialog med läkaren inse och förstå situationen och möjlighet att planera den tid som finns kvar. Många vackra termer och ord är skrivna om detta i råd och riktlinjer, ändå känns det ofta svårt att ta upp då det väcker de egna känslorna. Det behöver inte vara så svårt, börja med att fråga »hur går dina tankar om detta?«, så kommer det ofta naturligt, sade Axelsson. Han framhöll också att vi betydligt oftare skulle kunna starta dialysbehandling för att i samsyn med patienten utvärdera nyttan efter en tidsbegränsad period och därifrån välja ett nytt behandlingsmål som då kan vara palliation. DIALÄSEN 4.2016 Victor Wettby (mitten) visar poster för Aso Saeed och Gregor Guron, Göteborg. Så fick även Mumin-mamman sin plats bland alla föreläsare. Gun-Marie Vallström, med personlig erfarenhet av njursjukdom och olika behandlingar, citerade hennes kloka ord, »jag vet att vad som helst kan hända när som helst, det är därför jag är alldeles lugn«. På ett jordnära och kärnfullt sätt delade Vallström sina tankar om hur det är att vara beroende av en maskin för livets skull och av att alltid behöva ha kontakt med sjukvården. Hon berättade om hatkärleken till dialysmaskinen, och om hur insikten med tiden kom till henne att kunna se möjligheten till att fortsätta att vara sig själv, om färdigheten att vända tankarna i svarta stunder och känna tilltro och av betydelsen av stöd från andra i samma situation. Hon bad oss i sjukvården att fokusera på de resurser varje person har och att vara medvetna om vad det innebär att vara en människa i behov av ständig sjukvård. Med stor värme tackade hon sin vårdpersonal som bemött henne just så. Vårmötet 2017 blir ett samarrangemang med Nordiatrans i Visby! Text och foto Ellinor Broms 41