Konsten att beröra 1
Att kämpa är både livsviktigt och tröttsamt Osmon
d Karim är egentligen ganska trött på att göra intervjuer som den här – att alltid bli kontaktad när det är dags att diskutera hudfärg, rasism och utanförskap. De ämnena är viktiga för honom och han har mycket att säga, så han tackar nästan alltid ja. Men han skulle hellre prata om filmbranschen generellt, och han vill ibland göra film om andra saker. ”Man placeras i ett fack och förväntas göra ’svart film’. Så är det även internationellt i filmbranschen. Jag är stolt över att vara svart, men jag är ju mer än min hudfärg. Det är märkligt att jag reduceras till en etikett som inte ens är min, som vi har blivit tilldelade av kolonialismen”, säger han. ”Men jag strävar efter att göra filmer som är betydelsefulla, och vad gäller Raskortet så var det livsviktigt för mig just då att göra den. Att ta upp det ämnet. Det är en livslång erfarenhet för mig.” Osmond Karim har pluggat film och jobbat som producent i USA, och sedan lite drygt tjugo år tillbaka har han varit aktiv som regissör i Sverige. Drömmarnas stad, Svenskjävlar och För kärleken är några av de filmer han har gjort. Han kallar sig filmnörd, och tycker själv att film är det starkaste mediet. ”Film har en stor genomslagskraft. I princip alla konsumerar film eller någon form av media varje dag. Det är lättare att nå ut som filmare, man har alla de nationella och internationella arenorna där massor av människor ögonblickligen får tillgång till det man har gjort”, förklarar han. Ett exempel ur Osmond Karims egen produktion på den typen av film han helst vill göra är Om Sara från 2005. Där finns en bred representation av olika människor, och karaktärerna får vara vanliga människor. Filmen är ett relationsdrama som följer huvudpersonen under tio år medan hon kämpar med att leva upp till något slags idealbild av livet och kärleken, och samtidigt strävar efter att köpa tillbaka sitt barndomshem. Att göra Om Sara var en positiv arbetsprocess för Osmond Karim, där producenterna så småningom kunde se hans intentioner, och filmkonsulenten i fråga ställde sig bakom projektet. För att det skulle hända krävdes ett långt förarbete där han gjorde tre kortfilmer för att visa vad det var han försökte åstadkomma. ”Då kunde de se filmen för vad den var”, förklarar han. ”Utan det där filtret. Utan att gå igenom mig.” Vid de flesta andra tillfällen når diskussionen förr eller senare punkten där han får höra att de saknar hans röst i projektet. För det räknas inte som hans röst om det inte berör hans erfarenheter av att rasifieras. ”Jag strävar efter att betydelsefulla, och vad gäller Raskortet så var det livsviktigt för mig just då att göra den.”