Konsten att beröra 1
var att det fanns en jämvikt, förklarar Sabrin Ja
ja. Konstfrämjandet kom inte in som stor organisation och sa: ”Nu ska vi hjälpa er”. Pantrarna hade lika stor makt över projektet. Det fanns en tillit till Pantrarnas kunskaper och nätverk, och Konstfrämjandet klev in med resurser och sin egen kompetens. Sabrin Jaja menar att det oftast ser annorlunda ut, att resurserna är villkorade och att den större aktören får mer makt över ett gemensamt projekt. ”Många har velat komma in och styra ovanifrån och säger: nu ska vi lära er vad konst är och hur ni kan jobba med konst.” ”Många har velat komma in och styra ovanifrån och säger: nu ska vi lära er vad konst är och hur ni kan jobba med konst. Kim Einarsson från Konstfrämjandet här i Göteborg inledde i stället en dialog med oss om kultur och hur vi använder det. Det blev ett fint och reflekterande samtal som gav oss insikter om vad vi behövde och vad vi ville göra.” Sabrin Jaja understryker att tid är avgörande för att driva ett sådant här projekt. ”Det måste gå att fokusera på processer, inte bara på handlingar. Tiden är väldigt viktig.” Hon tycker att det är viktigt att det för etablerade organisationer eller institutioner inte bara handlar om att visa upp ett mångfaldsprojekt. Det måste handla om ett intresse att förändra konstvärlden och att skapa fler möjligheter. Och det måste finnas en respekt mellan organisationerna. ”Kom inte ’ut till orten’ och hjälp oss. Vad ska ni hjälpa oss med? Vi har redan våra konstnärer. Vi behöver inte hjälp. Däremot behöver vi resurser. Och erfarenhet.” Alla ville prata om orten, inte om konsten Sabrin Jaja menar att det är svårt att få fokus på kompetensen i ett sådant här projekt. De har mötts av förväntningar på att allt handlar om andra saker än konst och konstnärskap. Det märktes särskilt i media under festivalen – alla som kom dit ville bara prata om orten. Ingen ville prata om konsten. Men festivalen var en framgång och engagerade både volontärer, konstnärer och publik. Många besökare kom tillbaka alla fyra dagarna bara för att umgås eller för att lyssna på spoken word och musik. Arrangörerna uppnådde sitt mål – att skapa något annat än ett traditionellt konstrum som är svårt för många att våga gå in i. Sabrin Jaja berättar att konstnärerna har fått möjlighet att utveckla sitt konstnärskap, och att möta en publik och en kundkrets. ”Det var fyra dagar när vi ägde platsen. Att driva ett sådant här projekt ger oss möjlighet att uppvärdera det vi gör. Det förändrar konstrummen i längden.”