Konsten att beröra 1
Harald Ofstad som kommit i nyutgåva. Tesen i boke
n är att nazismens grund ligger i föraktet för svaghet. Mattias Brunn förklarar att deras avsikt inte var att svara på om den kopplingen stämmer eller inte, men de ville undersöka föraktet för svaghet och hur det fungerade. Boken var svår att göra till ett manus, och de bestämde sig för att de skulle iscensätta en förskjutning med personerna i rummet i stället; målet var att få publiken att förakta dem. De började med att gå igenom punkter som boken tog upp, men så småningom startade de i stället en konflikt. Publiken uppmanades att delta i den konflikten, att sanktionera att den ena personen straffades, och till slut utbröt slagsmål. Pjäsen spelades för små grupper och i rum utan traditionella scener, så de som var där var oundvikligen med i det som hände. För skådespelarna var allt väldigt nära och verkligt. Mattias Brunn minns att Victor Wigardt var alldeles blåslagen under föreställningsperioden. I december 2013, mitt under för arbetet med pjäsen, ägde Kärrtorpskravallerna rum. Nazister attackerade en manifestation på torget i en Stockholms förort. Händelsen aktualiserade frågorna om hatets mekanismer och eleverna i Kärrtorps gymnasium bjöds in som referenspublik. Pjäsen var riktad till skolan och gjord för att spelas i klassrum. För att inte fastna i nyttoaspekten och göra föreställningen till ett moment som lärarna kunde kryssa av i läro planen, men ändå ha en beredskap för de funderingar som uppstod, inledde de ett samarbete med Forum för levande historia. Det gjorde att de kunde fokusera på pjäsen samtidigt som de visste att frågor som väcktes fångades upp. Skolorna upplevde också att de hade fått ingångar till ämnen de hade haft svårt att prata om innan. En pjäs som väckte många och spännande reaktioner Pjäsen spelades länge, och hade nog kunnat spelas än i dag, tror Mattias Brunn. ”Vi fick väldigt bra respons. Det kunde vara svängigt i publiken, absolut. Och när skiftet i pjäsen kom, när det blev slagsmål, då fick vi jättespännande reaktioner. Vid ett fåtal tillfällen, kanske 10 av 150, förstod vi att gruppen i rummet inte mådde bra. De ville ha mer våld. Då pratade vi med skolan efteråt. Men de flesta gångerna var det folk som tog parti eller ville att vi skulle sluta. I många av skolorna där vi spelade ville eleverna dela med sig väldigt mycket med oss efter föreställningen. Ibland stod vi kvar i en timme och lyssnade på deras berättelser.” ”Teatern måste våga ha sin spets för att kunna göra sin bredd.” Barn och unga klarar komplexa frågor Mattias Brunn säger att även om det låter som en klyscha, så är hans uppfattning ändå att barn och unga är bättre på att förstå de komplexa frågor som kulturen berör än vad vuxna verkar tro. Och att ta upp samhällsströmningar ska vara en självklarhet i konsten. Det ser han som en demokratisk skyldighet. Anledningen till att de nådde ut så brett i skolorna med Vårt förakt för svaghet var arbetet som Kulturhuset