Advokaten 1
PRAKTISK JURIDIK ningen beskrivs särskilt, kommer
enligt min bedömning inte att vara tillräckligt för att friskrivningen ska ges effekt. Utöver den särskilda informationen krävs, enligt den allmänna utgångspunkten som diskuterats ovan angående konsumenttjänstlagen, att friskrivningen är tillräckligt tydligt uttryckt. GENOMFÖRANDE AV DIREKTIVEN Regeringen har tillsatt en utredning för att ta ställning till hur direktiven ska genomföras i Sverige (dir. 2019:45). Uppdraget ska redovisas senast den 1 september 2020. Det återstår alltså att se på vilket sätt dessa nya felregler samt övriga direktivsbestämmelser kommer att genomföras i svensk rätt. Genomförandet innebär vissa utmaningar i rättssystematiskt hänseende. Ett alternativ för genomförandet är att tillämpningsområdet för konsumentköplagen eller konsumenttjänstlagen anpassas till att också omfatta tillhandahållandet av digitalt innehåll och digitala tjänster. Det andra alternativet är att en helt ny lag antas. Det kan på ett generellt plan diskuteras om det är lämpligt att genomföra direktivet om digitalt innehåll i konsumentköplagen, eftersom karaktären av dessa produkter skiljer sig väsentligt från ett vanligt konsumentköp av en lös sak. Digitalt innehåll och digitala tjänster ligger annars i skarven mellan konsumentköp och konsumenttjänstlagen, särskilt om innehållet tillhandahålls genom en abonnemangstjänst. I utredningen Ds 2012:31 (App to date. Konsumenternas rättsliga ställning när varor eller tjänster betalas via telefonräkningen, m.m.) konstaterades på s. 178 ff. att det inte var nödvändigt att utsträcka dessa lagars tillämpADVOKATEN NR 9 • 2019 ningsområde till avtal om digitalt innehåll, eftersom det ändå var möjligt att tillämpa bestämmelserna analogt samt att den analoga tilllämpningen kunde göras tvingande med stöd av 36 § avtalslagen. Även om argumenten mot lagstiftning fortfarande gör sig gällande innebär antagandet av direktiven att vi nu står inför lagstiftningsåtgärder. En viktig fråga för den nu tillsatta utredningen är därför att ta ställning till hur direktivet om digitalt innehåll ska genomföras. Genom direktivet fastställs inte den rättsliga karaktären hos avtalen om tillhandahållande av digitalt innehåll eller digitala tjänster, utan detta överlåts till de enskilda medlemsstaterna att avgöra (se skäl 12 till direktivet). I regeringens kommittédirektiv har det lämnats öppet för utredaren att överväga om de nya reglerna om digitalt innehåll ska tas in i redan befintlig lagstiftning eller om det i stället bör föreslås en ny lag. Utredningsdirektiven begränsar emellertid manöverutrymmet för eventuella förslag, eftersom det framhålls att särskild hänsyn ska tas till intresset av enhetliga regler för köp av varor och tillhandahållande av digitalt innehåll. Oavsett vilka systematiska överväganden som görs av utredningskommittén, innebär direktivens genomförande att felbegreppet i konsumentköplagen behöver anpassas, eftersom direktivet om vissa aspekter om försäljning av varor innehåller en liknande felregel som i direktivet om digitalt innehåll. Den övergripande ändringen av felbegreppet är något olycklig vad avser fysiska varor, eftersom partsautonomin därigenom inskränks i fråga om utrymmet för att avtalsvägen sänka konsumenternas förväntningar om varans egenskaper. I högre utsträckning kommer säljare av fysiska konsumentvaror behöva reflektera över vad som är rimlig förväntad standard för den aktuella varan och informera särskilt om avvikelser från detta – samt säkerställa att konsumenten godtar avvikelsen genom en aktiv och tydlig handling, det vill säga fristående från att endast acceptera allmänna avtalsvillkor. Det innebär förhållandevis långtgående krav för försäljning i en fysisk miljö, till skillnad från en digital miljö där frågan kan hanteras genom popupfönster och klickrutor. AVTALSVILLKOR PÅ ETT KLART OCH BEGRIPLIGT SPRÅK Direktivet om digitalt innehåll kan alltså medföra att vissa idag vanligt förekommande bestämmelser i användarvillkor kommer att utmönstras framöver. Det är emellertid inte sannolikt att direktivet i sig kommer att resultera i att de problem som följer av bristfällig och svårförståelig information i plattformarnas användarvillkor fullständigt undanröjs. Mot bakgrund av hur avtalspraxis för vissa onlineplattformar ser ut är det förvånande att inte mer uppmärksamhet har ägnats åt det krav som följer av artikel 5 i direktivet om oskäliga villkor i konsumentavtal (93/13/EEG). Bestämmelsen föreskriver att avtalsvillkor i konsumentförhållanden ska vara klart och begripligt formulerade. I skälen till direktivet framhålls därutöver att avtalen ska formuleras på ett klart och begripligt språk samt att konsumenten ska ha en reell möjlighet att granska alla villkor. EUdomstolen har tolkat artikel 5 till att inbegripa inte endast att villkoren är klart och begripligt formulerade, det vill säga grammatiskt begripliga, utan även att avtalet på ett transparent sätt anger hur den mekanism som det » 67