Bumsen 1
Kurvorgie eller fula packväskor? Vårkänslor Så ko
m då äntligen våren, alla hojprylar plockades fram och det var inte längre nödvändigt att torrgasa med läpparna utan vägen låg fri för alla ens lustar på två hjul. Livet hade kommit tillbaka och med det alla drömmar och all längtan som skulle förverkligas. För vissa handlade det om att få åka tisdagsrundor med samling på kajen, för andra att njuta den närbelägna favoritvägens nylagda asfalt och upphetsande kurvor, och för en tredje kategori hojåkare innebar det en nästan pervers längtan efter att får planera inför en europaturné med tusen och åter tusen kilo packning där begreppet ”frihet på två hjul” helt kastades över bord! För mig var favoritvägen målet och ingen planering krävdes, så när en god vän önskade lite smakråd inför ett bilköp så hade jag gott om tid över. Bagageutrymme Vi provkörde den ena lilla bensinsnåla japanen efter den andra och förundrades över hur bra och rymliga de var, vilka strålande möjligheter till lyckligt bilägande som öppnades tills vi lyfte på bagageluckan och konstaterade att så här lite utrymme för packning gjorde det till en omöjlighet att köpa objektet i fråga och alla bilar förblev oköpta. Men jag som hade hoj och vårkänslor slogs ju av tanken att här kan vi inte köpa en bil som fungerar alldeles strålande och som uppfyller i stort sett alla önskningar bara för att den har ett fjuttigt lite bagageutrymme när det �nns självplågare till hojåkare som åker Europa runt med packmöjligheter som är betydligt mindre! Dessa masochister som sågar av tandborstar för att spara vikt, sover i ynkligt små tält för det är de enda som får plats och lagar halvfärdig mat på stormkök därför att restaurangbesök är för dyra måste ju premieras eller dumförklaras för de trotsar ju all logik i sin längtan att nödvändigtvis se världen från hojsadeln. Dessa människor (ja de kallas visst för touringåkare!) köper en härlig hoj för dyra pengar och lägger sedan ytterligare en förmögenhet på ofantligt stora och fula packväskor som både fördärvar utseendet och körbarheten. Dessa människor måste ju vara de perfekta köparna av en japansk småbil som uppfyller deras krav på transportmedel med råge och dessutom har plats för bagage! Kurvorgie Min favoritväg löper längs med vatten och genom ett böljande landskap där kurvor avlöses av krön och hårnålar övergår i raksträckor gjorda för berusande acceleration, en väg som lockar fram hojåkningens innersta väsen och som ropar ut orden känsla, rytm och frihet! Där vill jag (och förmodligen alla sanna hojåkare) leva ut mina lustar och verkligen njuta av den kittlande känslan som bara två hjul och 110 hästar kan ge! Jag åker på vägar som jag valt själv och som jag hittar lika säkert på som dammludd i min egen byx�cka. Ingen karta behövs och än mindre en GPS av senaste snitt för �era tusen som med beskäftig röst talar om för mig var jag ska svänga och hur jag ska köra! Frihet adjö! Dessutom ger jag mig bara ut på denna njutningstur när vädret är �nt och lämpligt för skinnställ och tunna handskar. Att åka hoj med �axande regnställ och kondomstövlar i ett regn som får duschen hemma att framstå som ett duggande är inte min uppfattning om härliga upplevelser! Och därför är det ju så svårt för mig att förstå hur man kan vilja packa alla saker i dessa fula väskor, vänta på sommarens största regnväder och sedan jaga ner genom ett semestertjockt Europa bara för att plöja mil efter mil på spikraka tyska Autobahns eller betala dyra pengar för att trängas på italienska motorvägar där möjligheterna till märkvärdiga upplevelser inskränker sig till att bli tagen av italiensk polis och betala dyra fortkörningsböter eller en glass med smak av honung. Jag tror dessa människor glömt hojåkningens fundamentala känsla och lurats att tro att världen är bättre ju längre bort den är och att den stora vinsten med att överleva detta självplågeri är att få berätta om alla strapatserna vid �kabordet i höstmörkret och att kunna skryta med �er kulörta klistermärken på packväskorna än sin klubbkompis på nästa års avrostningskurs. Jag är inte imponerad! Ett morgonnöje Till mina favoritsysselsättningar hör att stiga upp tidigt på morgonen och ge mig ut och köra ensam med bara asfalten som min vän. Att njuta vägen själv och bara fokusera på min egen körning! Men var gör man det i Tyskland? Eller hur många svängar med fri sikt får man på alla de alpvägar som man drömt om under mörka planeringsmånader när man ger sig av ut i ett semestertjockt Europa. Och ensamheten lär ju också vara en bristvara på alla de campingplatser dit man som touringåkare är hänvisad för att lägga ut sitt ultratunna liggunderlag och sätta upp sitt minimala tält. Kanske är det för mycket norrlänning i mitt blod för att jag ska förstå tjusningen i att vakna och krypa ut ur sitt tält en solig morgon och upptäcka att man hamnade i grannens sovsäck! Min hoj Min hoj är inget frustande monster av senaste modell med massor av hästkrafter och ett yttre som skriker ut att den rymt från racerbanan, men det är en cykel som står för allt som motorcykelåkning handlar om, smidighet, styrka, en ljudkuliss som får stenar att gråta och nån sorts primitiv skönhet som bara jag som dess ägare förstår. Men när jag tittar i senaste BMW-katalogen så inser jag ju att den optimala touringmaskinen, Tysklans svar på den lilla japanska bilen, lyxkryssaren på två hjul, K1200 LT, är så långt ifrån mina ideal man kan komma! Inkapslat hjärta, svulstiga former, stereo för att få något ljud och den slutgiltiga förnedringen, back, gör att den helt och hållet går bort från listan över motorcyklar. Den må gå hur mjukt som helst, komforten får vara svällande, packutrymmet rejält, men jag skulle i alla fall hellre köpa en japansk småbil! Öppet sinne Men jag ska inte döma människor bara för att de inte gör som jag gör! Jag ska inte se ner på dessa hojåkare som med glatt hjärta och förväntansfull blick mot fjärran mål packar sin hoj alldeles överfull och ger sig av ut i världen i jakten på lyckan. Jag ska inte försöka påstå att de lurar sig själva eller inte förstår sitt bästa utan bara se deras bakljus när de försvinner vid horisonten längs en spikrak motorväg och tänka att alla är vi olika och det där kommer aldrig att hända mig! Motorcyklar är frihet för mig, touringåkning är något helt annat! Vi syns på nån krokig väg utan packning! Ernst H BUMSEN 3 – 2009 33 S p ö k s k r i b e n t e n