Bumsen 1
FJÄRDE KICKEN Förutom att alla funktioner, bl.a.
bromsarna, måste gås igenom så �nns det gott om putsjobb på ”Ankungen”. I förra Bumsen berättade jag lite om ”garagefyndet” eller ”den fula ankungen” som snabbt antogs som smeknam på den customiserade R 69:an. Efter att motoroljan hade bytts fylldes någon liter bensin i tanken och så vreds bensinkranen till läge R. Bensinlukten var uppenbar när det visade sig att både bensinkranen och förgasarnas packningar läckte men startförsöket skulle naturligtvis inte hindras av detta. De nya tändstiften satt också på plats så det var bara att trycka ner tändningsnyckeln. Redan efter första kicken fanns en tändningstendens men ändå inte riktigt. Likadant efter andra och tredje kicken men vid fjärde startade ”Ankungen” och kanske var det första gången sedan början av 70-talet som detta skedde! Under första minuten kom det en ljus En äkta Rennsport Det förekommer en massa skrönor och felaktigheter när det gäller BMW:s modellbeteckning RS och jag ska försöka att en gång för alla reda ut saken. BMW tillverkade år 1954 24 exemplar av modellen RS 54, som är den korrekta modellbeteckningen, och 20 av dem var solohojar och de övriga fyra var försedda med sidvagn. Priset på solomaskinen var motsvarande 15 000 kronor (i dag drygt 200 000) och en av dessa hamnade i Norden, närmare bestämt i Finland hos den gamle föraren Raine Lampinen, som av åldersskäl inte kunde göra hojen rättvisa. Den köptes sedan av �nnen Paul Dromberg och sedan blev hallänningen Evert Carlsson ägare till den innan jag köpte den hösten 1961. BMW byggde sedan ihop ett antal kortslagiga motorer och sålde till toppförare i sidvagnsklassen, men gjorde aldrig efter 1954 någon komplett maskin. RS 54 var lustigt nog långslagig, 66 mm i borr och 72 i slag medan den kortslagiga mätte 70 resp. 64 millimeter. Motorn var minst sagt lyckad och tog hela 19 VM-guld i sidvagnsracing under åren 1954-74. Motorn skilde sig radikalt från alla BMW:s standardmaskiner och hade bl.a. dubbla överliggande kamaxlar och chassit var extremt lätt och kort, hjulbasen var endast 130 centimeter. Skälet till detta var att en kort motorcykel inte behöver läggas omkull lika mycket som en lång i en viss given kurva. Nackdelen var förstås att stabiliteten var dålig i riktigt höga hastigheter, något som var ganska olyckligt just på en roadracinghoj. 40 BUMSEN 3 – 2009 När sedan R 100 RS presenterades hösten 1976 ställde beteckningen RS till med oreda bland folk som visste vad bokstäverna betydde tidigare, nämligen Rennsport. Jag frågade då gubbar på BMW vad som menades med RS 1976, men ingen kunde riktigt förklara, ReiseSport eller något liknande är en tänkbar förklaring, men troligare är väl att man ville förgylla helkåpsmodellen med denna anrika modellbeteckning. Fullt klart är dock att RS absolut inte längre stod för Rennsport. På insändarsidan nämns även klåparen Mick Walker, som i kunniga kretsar under �era år varit känd som mannen som skriver hellre än bra. Hans artiklar vimlar av felaktigheter och det är bara att varna för de böcker och artiklar han står för. Jag har noterat att det �nns folk även i BMW-klubben som tror att tyska och engelska hojjournalister är riktiga orakel just bara för att de är utlänningar. Bifogar en bild från Skarpnäck 1962 så att intresserade kan se hur en äkta Rennsport såg ut i originalskick. Med vänlig hälsning Bosse Rindar Bosse i full aktion på sin Rennsport. rök ur ljuddämparna men motorn puttrade då redan med en perfekt tomgång och inga missljud hördes! Lite senare kunde jag också konstatera att växellådans funktion var klanderfri och detsamma gällde kopplingen. Bromsarna behöver dock ses över. Vad blir då nästa steg? Om tiden tilllåter så är det egentligen bara att putsa ”Ankungen” och kontrollera upp alla funktioner och så återstår registrering och besiktning. Återkommer i nästa Bumsen. Varför ”Bumse”? I förra Bumsen undrade vi varför man egentligen kallar en BMW för Bumse och ibland går man över ån efter vatten. Redaktionens Tommy van Ginhoven har nedanstående förklaring till det hela. I Hammabyhöjden, i södra Stockholm, där jag växte upp på 40- och 50-talet var vi inte så djupsinniga. Det var smeknamn eller öknamn på allt, inte minst på fordon. ”Kärt barn har många namn”, som man säger. Det var bl.a. ”Dunderpippi” (Thunderbird), ”Murkla” (Mercury), ”Trajja” (förstås Triumph), ”Makalös” (Matchless), ”Silverruska” (Silverpil), ”Dyngpanna” (Dyna Panhard) och ”Bumse” för BMW och många �er. Om det inte fanns slangord så skapades det för populära fordon och andra saker. Alltså inga djupa tankar utan man gjorde det lätt för sig. Att det sedan fanns undantag som AJS, som inte kallades något annnat kan ju bero på att dom inte var lika aktuella eller populära som andra. En anledning till att BMW �ck ett smeknamn kan ju också bero på att snuten bytte till BMW efter att tidigare kört Triumph Tiger 110 och polisfordon har ju alltid varit populära att sätta smeknamn på. I min värld var det inte konstigare än så... TEXT & FOTO HAGEN HOPP ML 2650962