Bumsen 1
Sol och värme på Mt Rainier. Highway 1. Ordet ”ko
rrugering” hade egentligen inte funnits i mitt ordförråd tidigare men hade nu bankats in med hjälp av någon av de tusentals bulorna i grusvägen. Skruvarna till rutan skakade hela tiden loss och både jag och min sambo Madeleine började undra om det inte också gällde några av de inre organen. Plötsligt började det ryka kraftigt från bakhjulet och när jag stannade hojen i ett dammoln insåg jag att den bakre stötdämparen gett upp andan i en liten vätskepöl. I öknen. I Bolivia. På nästan 4 000 meters höjd. Grattis. Som lök på laxen lyckades jag dessutom sparka ned en av vattenflaskorna när jag klev av. Naturligtvis landade den på en sten, vilket resulterade i att pölen under hojen blev ännu större. Sittande i gruset under ett improviserat solskydd byggt av våra mc-jackor och reservdäcken kunde vi ändå inte annat än inse hur otroligt lyckligt lottade vi var. Att få leva nomadliv i Latinamerika under nästan ett år. Att få se allt det ofattbart vackra, träffa nya människor och sitta i sadeln nästan varje dag. Vad är väl en eller annan förstörd stötdämpare i det sammanhanget? På väg in i Death Valley. Kanske skulle vi börja från början. Bolivia återkommer vi till litet längre fram. Vi är i sammanhanget Robert Turzo, jag själv, och Madeleine Engstig, boende i Lund. Båda med intresse för fritidssysslor där den gemensamma nämnaren konstigt nog verkar vara åtsittande dräkter, exempelvis fallskärmshoppning, dykning och självklart hojåkning. Under senare halvan av 2010 och början av 2011 hade vi förmånen att kunna genomföra en av våra stora drömmar: att köra motorcykel genom nästan hela den amerikanska kontinenten. För mig föddes antagligen tanken när jag som ”backpacker” stötte på en amerikansk motorcyklist i södra Mexiko, på väg söderut. Dammig, lerig och antagligen illaluktande såg han ut att ha kört tre varv runt jorden och jag tyckte han var minst lika cool som vilken Paris-Dakar-åkare som helst (detta var innan jag fattade vilken snudd på omänsklig prestation det är att köra rallyt). Under en hojresa till Istanbul för ett par år sedan insåg vi att Panamerican Highway på motorcykel blivit en gemensam dröm. En lämplig hoj för uppgiften hade vi redan, vår trogna BMW R 1200 GS Adventure -06. Tre tusen mil genom tretton länder på sju månader skulle det bli. Så här fem tusen mil, arton länder och tio månader senare sitter vi nu framför datorn och försöker oss på den inte helt lätta uppgiften att sammanfatta äventyret i några artiklar här i Bumsen. Hoppas ni vill följa med oss när vi gör vårt bästa i att berätta om envisa knarkhandlare från Sinaloa-kartellen, dödens vägar i Anderna, oändliga och bensinmackslösa vidder i Patagonien men framförallt om allt roligt vi haft. Avresedagen den 1 juni föregicks av månader med ganska intensiv planering. Vilken försäkring täcker Mexiko? Finns det däck att få tag på i Bolivia? Hur tar man sig mellan Panama och Colombia? Skall man ta med sig innerslangar eller räcker det med däcklagningssatser? Skall några fler reservdelar få knuffa ut de ynkligt få kvarvarande underkläderna ur packväskorna? Bara motorcykelns överskeppning blev ett kapitel för sig. På grund av priset blev det sjöfrakt istället för det betydligt smidigare alternativet flygfrakt. MC-huset i Malmö hade varit hyggliga nog att ge oss en begagnad BMW-låda så emballaget var i vart fall av rätt beskaffenhet. Tyvärr var hamnstuvarna i Hamburg av en helt annan uppfattning och lät hojen stå kvar på kajen i två veckor, enär varje enskild planka inte var stämplad med IPPCstämpeln. Undrar om BMW har samma problem när de skickar sina motorcyklar? Förseningen innebar att vi fick vänta någon vecka i Vancouver, medan den kanadensiska motsvarigheten till Tullverket genomsökte hojen BUMSEN 4 – 2011 43