Bumsen 1
efter illasinnade svenska fröer som hotade att öv
ermanna hela den amerikanska kontinentens flora. Till slut satt vi i vart fall på motorcykeln, med packning liknade den mest en mindre lastbil. Innan vi svängde ut i Vancouvers stadstrafik smakade vi i några sekunder på känslan av att ha hela kontinenten och resan framför oss, medvetna om att vi skulle tänka tillbaka på just den stunden en lång tid framöver. Några timmar senare korsade vi gränsen till USA. Frihetskänslan växte sig än starkare när vi körde igenom delstaten Washingtons böljande landsbygd och förbi klassiska amerikanska bondgårdar med brutna tak. Gårdarna byttes dagen efter ut mot Oregons disiga och storslagna kust. Vägen delade vi med gigantiska SUV: ar och husbilar av samma storlek som Skånetrafikens regionbussar, gärna med namn som ”Weekend Warrior” eller ”Supersport”. Oftast med en SUV på släp. I Leggett börjar den legendariska ”Highway 1” som i hårnålskurvor ringlar sig nedför berget och sedan i längre svängar sträcker ut sig jämte Stilla havet. Det var nästan overkligt vackert med branta, ibland ett hundratal meter höga, klippor ner mot vattnet som nära kusten var vitt och vilt skummande medan det längre ut var blågrönt och litet lojt glittrande. Lägg till en kurvig väg med bra asfalt och man har nästan varje motorcykelåkares våta dröm. Överhuvudtaget kändes det litet som att vara med i en film. Trots att ingen av oss varit i den delen av USA kändes allt ganska välbekant. Husen i Bodega Bay, från ”Fåglarna”, vingårdarna i Napa och Sonoma från ”Falcon Crest”, och San Francisco med sin Golden Gate från fler filmer än jag orkar räkna upp. Ofrivilligt blir man berörd, på samma sätt som av en sötsliskig filmavslutning, när man glider fram på ”The Strip” i Las Vegas eller kör ikapp ett tåg på ”Route 66”. Det sistnämnda blev inte 44 BUMSEN 4 – 2011 sämre av att jag samtidigt, av en slump, hade Johnny Cash med ”Orange Blossom Special” dunkande i hörlurarna. I öknen utanför Death Valley bodde vi på ett ensligt beläget motell som lätt kunde ha varit hämtat från ”Psycho”. Den sprakande neonskylten hängde på sned och stället hade nog inte renoverats sedan 60-talet. Utanför dörren lagade vi bacon, ägg och bönor på spritköket och sköljde ned allt med Sierra Nevada IPA-öl. Det enda som fattades var en ylande prärievarg, en banjo och ett halmstrå i mungipan. Tack och lov såg vi inte att en av de tidigare gästerna blivit begravd precis jämte vårt rum förrän dagen efter. Hatten hängde fortfarande på det enkla träkorset. I samband med att vi bytte det slitna bakdäcket mot ett nytt Anakee (tyvärr fanns inte 2: an) hos Victory BMW i Phoenix upptäcktes en oljeläcka från kardanen. Tydligen hade en torr gummidamask släppt igenom en sten eller liknande. För att undvika att kopplingen skulle ge upp någonstans i Mexiko fick hela hojen plockas ned i atomer, något som förorsakade ett rejält hål i reskassan men var absolut nödvändigt. USA blev på många sätt ett överraskningarnas land för mig. T.ex. hade jag inte trott att naturen skulle bli en sådan upplevelse, bara längs med den lilla del av USA vi körde igenom. Amerikaner säger litet ödmjukt att Schweiz är Guds övning inför skapandet av Yosemite och även om jag inte håller med helt och hållet så var det nästan kulissartat vackert. Grand Canyon var också en given höjdpunkt som otroligt nog klarade av att leva upp till förväntningarna. En annan sak som slog oss var hur öppna de flesta amerikaner var. I Sverige har jag en känsla av man ibland avfärdar det som ytlighet, vilket det kanske också är. Det är dock faktiskt ganska trevligt att växla några snabba meningar med andra bikers vid bensinmacken, tältgrannen Sista förberedelserna. The Strip i Las Vegas. Rastplats med utsikt strax söder om Legget. På väg mot Batopilas.