Bumsen 1
B rorsans bryderier Tanken går osökt till Hoola B
andoola Band: ”Vem kan man lita på?” Den, som lyder råd, är vis? Någonstans har jag läst att när Napoleon – han hann med åtskilligt annat än att föra krig – reformerade det franska fängelsesystemet och de däri ingående tukthusen, fick han frågan: ”Vem skall vakta dessa svåra förbrytare?” Svaret lär ha varit: ”Ännu värre förbrytare.” Huruvida anekdoten är sann eller ej, vet jag inte, men frågan: ”Vem skall vakta väktarna?” (d v s i vidare mening: ”Vem kontrollerar kontrollanterna?”) är urgammal. Internet har gett denna fråga mycket större betydelse än förr. Informationssökning är numera å ena sidan oerhört mycket enklare – i betydelsen att det snabbt går att hitta stora mängder information. Å andra sidan är informationen på nätet långt ifrån alltid vederhäftig. Fackfolk kan relativt enkelt värdera källor, för lekmän kan det vara värre. Information och kunskap är inte samma sak. Av specialinriktade tidningar – exempelvis hojpressen – skall läsaren kunna kräva vederhäftighet i både faktaartiklar och råd. När man som intresserad amatör upptäcker att sådan saknas kan man med fog undra över huruvida andra artiklar, där man inte kunnat upptäcka någon osaklighet, verkligen är trovärdiga. 48 BUMSEN 4 – 2011 En välrenommerad hojtidskrift hade för en tid sedan en artikel om framgaffelkonstruktioner, där alternativen till teleskopgaffeln – framför allt navstyrning och konstruktioner av typen Telelever/ Paralever – presenterades och snabbt avfärdades, varpå den moderna teleskopgaffelns lov sjöngs tämligen oskrymtat. Teleskopgaffelns nackdelar brukar anges vara tre: • Hård inbromsning ger mycket stor belastning på styrhuvudet, därmed måste detta vara överdimensionerat. • Gaffeln komprimeras vid inbromsning, vilket ger ökad risk för genomslag när man bromsar hårt och samtidigt kör över en bula i vägen. Detta kan sluta med en vurpa och/eller en skada på hojen. • Gaffelns kompression innebär att cykeln ställer sig på näsan. Hjulbasen förkortas, dels på grund av att framhjulet kommer närmare cykelns centrum (gaffeln lutar ju), dels för att baksvingen pendlar in under cykeln när bakdelen vippar uppåt. Denna kortare hjulbas minskar cykelns stabilitet och därmed ökar risken för kast, kan leda till en vurpa. (I extremfallet – vid en stoppie – blir hjulbasen noll! Det kan vara kul på stuntshower, den som råkar ut för det i en kritisk trafiksituation kan förmodligen hålla sig för skratt.) Roadracingförare vänder den sistnämnda nackdelen till en fördel, då de kan använda denna egenskap till att ställa upp cykeln i planerad sladd inför en kurva. Detta överförde artikelförfattaren till att bli en fördel även i vanlig trafik! Man baxnar! I trafik torde fördelarna med bibehållen stabilitet tveklöst överväga vad gäller att minska risken för olyckor – då har såväl navstyrning som Telelever/Paralever klara fördelar, dessa konstruktioner eliminerar i stort sett samtliga nackdelar ovan. Ett par nummer senare är det dags igen. Denna gång ges råd om varmkörning. Den del av texten som gäller motorn är vad jag förstår okontroversiell, sedan tas varmkörning av däck och bromsar upp. Hojåkaren rekommenderas att även i trafik göra hårda inbromsningar för att värma upp framdäcket och bromsarna – och hårda accelerationer för att värma upp bakdäcket! Men hallå! Skivbromsar togs fram för att de avgav värme mycket effektivare än trumbromsar och därmed minskade risken för fading! Avgörande för Jaguars stora framgångar på Le Mans under 1950-talet var just deras epokgörande skivbromsar. Och alla vi som åker touring – mer eller mindre sportbetonad, på mer eller mindre krokiga och trivsamma vägar? Skall vi alltså rycka sönder mjuk och behaglig körning genom att tokgasa och hårdbromsa för att hålla däcken varma? För att kunna öka nedlägget? Vid sådana behov krävs rimligen körning långt utöver gällande hastighetsgränser – och föraren har hur som helst slängt alla normala säkerhetsmarginaler på sophögen för länge sedan. Motorvägsetapper torde bli egendomligt ryckiga, men vad gör man inte för att hålla däcken – och skivorna – varma, om skribenten skall tillmätas någon vederhäftighet (vilket verkar tveksamt)? Är det inte rimligt att anta att bromsar och däck, avsedda för gatbruk, är konstruerade för att fungera utmärkt när man kör i trafik? Om inte, finns här en fantastisk utvecklingspotential för industrin! För ett antal år sedan läste jag en krönika av en erfaren hojåkare som skrev om mjuk körning. Karikerat var idealet en snabb resa från Stockholm till Göteborg, utan att man rörde bromsarna. Den idéen tilltalar mig då jag så långt möjligt reglerar framfarten med motorn. (Några färdkamrater har noterat att mitt bromsljus sällan tänds så länge vägen inte bjuder på överraskningar. Nedväxling och motorbroms räcker i regel.) Det hela blir extra tydligt de (få) gånger jag har passagerare. Så fort jag använder bromsarna dunkar passagerarens hjälm som regel in i min, så länge jag bromsar med motorn händer det praktiskt taget aldrig. Att mjuk körning på köpet minskar såväl koldioxidutsläpp som kostnader för bränsle, bromsbelägg och däck gör ju inte precis saken sämre. Slutsats: vad än ordspråket säger, är den som lyder råd inte alltid vis! Men det är trist att en väl ansedd tidning släpper igenom osakligheter. Kör försiktigt – är mitt råd. Bror Gårdelöf ML 2661203