Bumsen 1
Frukost vid motellet i sällskap den begravda tidi
gare gästen. på campingen eller den som står vid torktumlaren bredvid i tvättomaten. Många pratade om svallvågorna efter terrorattentaten och den vikande ekonomin. Andra berättade om sina egna resor söderut. Tyvärr träffade vi också på några som hade en ganska tråkig syn på Mexiko och mexikaner. En av dem tyckte öppet att vi var dumma i huvudet som planerade köra genom hela landet. Men dit skulle vi nu. Vägen mot den mexikanska gränsen kändes som att köra i en pizzaugn. 47° visade hojens termometer och trots de fantastiska kläderna från Halvarsson med alla sina ventilationsöppningar balanserade vi på gränsen till värmeslag var gång vi saktade ner. Guldfärgen på tankens sida fick ett spindelnät av små sprickor och stövlarna ett spindelnät av salt. På utsidan. På andra sidan gränsen stannade vi vid en liten vägkrog. Hamburgarna, som vår budget tvingat oss att leva på de senaste veckorna, byttes nu ut mot taco med salsa roja eller verde. Ur de skorrande högtalarna bedyrade i falsett en mariachisångare sin kärlek till någon. Utcheckning från hotell i El Fuerte, Mexico. Vägar av varierande kvalitet i Barranca del Cobre. I Mexiko var vårt första egentliga mål Barranca del Cobre (Copper Canyon) som består av sex olika raviner i bergskedjan Sierra Tarahumara i delstaten Chihuahua. Enligt guidebokens författare skulle den sämre av de två vägarna dit bjuda på några av de mest imponerande vyerna i norra Mexiko. Vi blev inte besvikna. Barranca del Cobre måste vara en av de vackraste platserna på jorden. Frågan är också om den inte med en hårsmån slår Grand Canyon. Grusvägen blev en upplevelse i sig med hårnålskurvor och stup på några hundratal meter på endera sidan. Längst ner i dalen, strax före den lilla kolonialstaden Batopilas, träffade vi på en amerikansk kvinna i ett hus uppe på ravinens kant där hon bott i snart arton år. Som ett skämt hade hon placerat ut en brevlåda vid vägen några hundra meter längre ned. Någon post hade hon ännu inte fått, bara ett meddelande från postverket med innebörden att någon sådan tänkte de i vart fall inte dela ut. Kvinnan hade tidigare drivit ett vandrarhem i närheten som brukade besökas av mountainbikecyklister, enligt vad hon berättade försöker för närvarande Sinaloa-kartellen att ta över området och USA:s utrikesdepartement avråder numer från resor dit. Det våld som förekommit hade uteslutande riktats mot andra kriminella och vad hon kände till hade inga turister utsatts för brott. Turistströmmen hade dock sinat och hon hade istället köpt en liten affär. En stund senare rullade vi in i Batopilas, just som större delen av staden (eller egentligen byn) var församlad utanför kyrkan och vi fick uttittade sicksacka den skitiga motorcykeln förbi finklädda människor. Dagen efter upptäckte vi att bensinmacken i Batopilas består av ett privathus med en bensinslang i väggen. Då jag tankade vid niotiden på morgonen dök det upp en röd pickup innehållande fem grabbar, två i kupén och tre därbak på flaket. Samtliga med Lützen-dimma i blicken. En av dem fick en strålande idé som bestod i att jag skulle tömma ena packväskan på alla, säkert onödiga, saker och istället fylla den med marijuana som han skulle sälja till mig. Tjugo kilo var inga problem, det kunde han hämta snabbare än blixten. När han efter ihärdiga övertalningsförsök förstod att jag inte tänkte köpa något av honom lommade han slokörat tillbaka till bilen och de körde vinglande iväg. Istället för att återvända samma väg som vi kom fick vi veta att det trots allt kanske skulle gå att fortsätta söderut. De största frågetecknen var kring vattenståndet då vägen går genom en eller flera flodfåror. Den nya vägen visade sig inte bjuda på några flodövergångar men BUMSEN 4 – 2011 45