Bumsen 1
var smal, brant och beströdd med stora stenar, gr
opar, hål och på vissa ställen lös sand. Vid vägkanten låg det ibland röda ölburkar som någon skjutit prick på. Jag kan inte påstå att det blev så mycket ”grussmiskande” med tanke på stupen och att motorcykeln vägde som en mindre buss. Vi välte också en gång och det kändes inget vidare att se hojen ligga som en strandad val på vägen. Varje gång vi kom fram till en handfull hus passade vi på att köpa vatten. Avvaktande, granskande blickar förbyttes i breda leenden så snart vi försökte oss på ett samtal på vår knackiga spanska. Den mysiga känslan försvann lite när en äldre man varnade oss för att befinna oss på vägen efter mörkrets inbrott. Hittade vi inte någonstans att bo skulle det skäras av halsar och stjälas motorcykel, det var han helt säker på. För säkerhets skull illustrerade han också det hela genom att dra med tumnageln över halsen upprepade gånger. I det vikande dagsljuset var det lätt att ta hans varning på allvar. I nästa by, den bestod av ett tiotal hus, fick vi sova hemma hos ett äldre par som drev en liten kioskliknande affär. Jämte ställen med chipspåsar hade de en extrasäng som de gärna lånade ut till två sunkiga motorcyklister, utan att vilja ha något betalt för det. De själva sov bakom ett draperi några steg bort. I ungefär ett dygn körde vi runt i bergen för att ta oss från Batopilas. Helt ärligt visste varken vi eller GPS:n riktigt var vi hade befunnit oss. Vägarna var dessutom för små för att visas på vår karta. Den större väg vi till slut kom fram till var den absolut finaste väg jag någonsin kört på, utan tvekan. Asfalten var helt säkert uppblandad med mjölk och honung och sedan varsamt utlagd av systrarna i Karmeliterorden. Hade jag inte riskerat att bli överkörd hade jag lagt mig ned och kysst den, trots alla dess hål och gropar. Just då kändes det inte som att det gjorde nå46 BUMSEN 4 – 2011 got att det verkade bli asfalt en bit framöver på vår resa söderut genom Mexiko. Vill du läsa mer om vår resa och/eller se fler bilder så besök gärna vår hemsida: www. panamerika.se. Wikipedias sammanfattning: Panamerikanska landsvägen (sp: Carretera Panamericana, en: PanAmerican Highway) är ett vägnätverk som sammanlagt mäter nästan 48 000 kilometer. Förutom ett 87 km långt mellanrum i ett regnskogsområde länkar de ihop Nord- och Sydamerikas nationer i ett sammanbundet landsvägssystem som sträcker sig från Prudhoe Bay i Alaska, USA till Ushuaia i Argentina med en alternativ ändpunkt i Quellón i Chile. Idén till att märka ut en sammanhängande väg från norr till söder över hela den amerikanska kontinenten fördes fram i den femte internationella konferensen av amerikanska stater 1923. Sträckan genom USA och Kanada räknas ibland inte in, eftersom ingen väg kallas Pan-American Highway av myndigheterna. Däremot bär flera alternativa vägsträckningar namnet inofficiellt. Vägarna sträcker sig genom flera typer av klimat och biotoper, från varma fuktiga regnskogar till kalla och torra bergspass. Eftersom vägen går genom flera länder är den långt ifrån homogen och standarden är mycket skiftande. Några delsträckor kan trafikeras endast under torrperioden, och på andra är det ibland farligt att framföra fordon. Nätverket av landsvägar går genom följande länder: Kanada (inofficiellt), USA (inofficiellt), Mexiko, Guatemala, El Salvador, Honduras, Nicaragua, Costa Rica, Panama, Venezuela, Colombia, Ecuador, Peru, Chile och Argentina. Grand Canyon. Roliga vägar och vyer i Barranca del Cobre. På botten av ravinen. Bensinmacken i Batopilas.