Svensk Vattenkraft 1
Myndigheters ålutrotning Jag känner stor oro för
den ålutrotning som bedrivs i landet. Nu tänker ni säkert på att det är vattenkraften och vandringshinder som utgör det stora hotet mot ål. De små mikrokraftverken, tidigare gamla möllor och sågar, m.m., har i realiteten aldrig utgjort något hot mot ålen eller annan fisk. ÅLKISTOR Så gott som varje sådan anläggning är eller har varit försedd med ålkista i dammbyggnaden. Fiske utgjorde mjölnarens största inkomstkälla under sommaren, då ordinarie verksamheten inte kunde utföras på grund av för låg vattenföring. För dem fanns all anledning att inte skada fisket. De stora kraftverken har tidigare stått för omfattande åldöd. Det är också de som lagt ner mångmiljonbelopp för att förhindra eller kraftigt lindra skadorna. Den lates fiskeredskap. Ålkistan vid Ugerups mölla med strömstaren som tillfällig gäst. Kistan är placerad i ett utskov i dammväggen. Medan de stora kraftverken åtgärdar åldöden, jobbar myndigheter för högtryck med att utplåna ålens livsutrymmen i vattendragen. Enligt en nationell plan ska alla svenska vattenkraftverk under en ca. 20-årsperiod genomgå en prövning för att erhålla moderna miljövillkor. Vid de minsta, och för ålen oskadliga, kraftverken kommer myndigheter med största sannolikhet att kräva att elproduktionen upphör och att dammarna rivs (Vid ett pilotprojekt i Tidan föreslogs att fyra verk skulle stoppas och dammarna rivas ut). Sett över hela landet kan det röra sig om tusentalet dammar. Min erfarenhet är att så snart dammväggens hindrande barriär är borta spolas det, för ålen livsnödvändiga, finkorniga och dyliknande sedimentlagret bort. ÅLEXPERT PEROLA NORDBERG För att belysa ålens stora behov av gyttjerikt sediment vill jag redovisa några citat av vår kanske störste ål-expert Perola Nordberg ur boken ”Från Sargasso till gillesbordet”. I avsnittet ”Ålens biologi” skriver han bl.a. ”Ålens långsträckta form utgör en anpassning till dess behov av att dölja sig i bottenmaterialet. Den kan ta 14 SVENSK VATTENKRAFT #4 2020 Den lates fiskeredskap. Ålkistan vid Ugerups mölla med strömstaren som tillfällig gäst. Kistan är placerad i ett utskov i dammväggen. sig in i trånga gömslen och borra sig ner i slammiga bottnar. Ett led i anpassningen är att huvudet är så litet, och detta medför i sin tur att det ej rymmer gälarna. Dessa sitter därför, till skillnad från andra benfiskars, placerade bakom huvudet. Gulålar [tredje metamorfosen efter Leptocephalus-larver och glasål, mitt tillägg] har ett intensivt behov av kroppskontakt med bottensubstratet under dygnets ljusa timmar. De håller sig gömda under dagen och simmar omkring nattetid. I åar och älvar står ålarna gömda i bottenmaterialet, kanske med endast nosspetsen och ögonen synliga, väntande på byte. Den utvalda platsen ligger vid sidan om den starkaste strömmen, gärna framför eller bakom någon större sten eller något annat hinder på botten. Bytesobjekt av lämplig storlek som kommer närmare än någon decimeter blir blixtsnabbt hugget och lika snabbt indraget i gömslet. Man får intrycket, att ålen använder den flata stjärten nästan som en stålfjäder, som kastar ut två tredjedelar av ålkroppen i den blixtsnabba attacken.” Slut citat. Nordberg pekar här på att sedimentet inte enbart är ett behov för ålens 15 – 20 års övervintringar i svenska vattendrag och sjöar. Det är också livsnödvändigt för ålens behov att gömma sig under dygnets ljusa timmar och för dess födosök. Ålen är dessutom mycket känslig för temperaturskillnader i vattnet. Temperaturen för optimal tillväxt tycks ligga mellan +12o C och +20o C. ÅLENS TEMPERATURKÄNSLIGHET I stycket ”En tropisk fiskart med svårighet att klara kallt vatten” citerar Nordberg först en av Olaus Magnus skrifter där det heter; ”Om vintern ligger ålarna gömda i den djupa dyn, ty ända till bottnen brukar sjöarna icke tillfrysa, men skulle de helt och hållet frysa till, så kvävs fiskarna alla på en gång och dö. ... jag har själf en gång sett, hur man efter islossningen drog upp sådana, 6 till 8 fot långa, i ruttet tillstånd, och dessutom andra fiskar, likaså döda och illaluktande.” Nordberg kommenterar texten och fortsätt sedan själv: ”Bortsett från ålarnas storlek var Olaus Magnus skildring säkerligen upplevd på det sättet. Samma iakttagelser kan då och då göras även nu för tiden. Således sägs bottnarna längs de norska Östlands- och Sörlandskuster