Svensk Vattenkraft 1
är meningslöst att agna en långrev med skämt bete
. Ålen äter nämligen endast färskt sådant. Vill man få ål på långrev måste betet således bytas varje dag. Apropå ålens matvanor har man ibland fått höra, att ålen även skulle vara asätare. Den inte obekanta historien om gubben, vilken använde sin drunknade käring som ålkista, är lika orimlig som oetisk. Men det finns flera antydningar i samma riktning. Det berättas att man vid bärgning av djurkadaver ur havet kunnat hitta en mängd ål i djurkroppen. Upptäckten kan dock få sin naturliga förklaring genom att det i kadavret finns asätande smådjur, som är ålens naturliga föda. En annan nära till hands liggande tanke är, att ål i sökande efter ett mörkt gömställe i t ex ett hästkadaver har funnit sitt skydd. På det hela taget kan man slå fast, att ålens mun och tänder inte i första hand lämpar sig för ostyckat kött och dessutom ratar den skämd föda. Tankar om ålen som asätare är närmast att hänföra till skrock.” FÖRLORADE ÅLHABITAT Som jag tidigare nämnt bygger min oro på vad som händer med ålens livsutrymme när dammväggar rivs. EU vill hejda utrotningen av djur och växter och förhindra att deras livsmiljöer förstörs. De anser att den vanligaste orsaken till utarmningen av vår natur är att arternas livsmiljöer försvinner. Vetskap och vetenskap är två vitt skilda saker. I denna skrivelse har jag använt mig av de vetenskaper Perola Nordberg framfört i sina skrifter. Jag har genom egna erfarenheter vetskap om ålens minskade livsutrymme vid dammutrivningar. Jag kan dock inte för myndigheter framhålla min vetskap eftersom det inte vilar på några vetenskapliga grunder. Min övertygelse är dock att Ålakademin har möjligheter att äska medel från EU för att undersöka om utrivningarna harmonierar med art- och habitatsdirektivet (2006/105/EG). Jag anar att myndigheter som är satta att värna djur och natur, genom sina ständiga rekommenda-tioner om utrivning av dammar, istället utgör ett hot mot arter och dess livsutrymme. Jag fortsätter artikeln med att ta en titt EU:s ålförordning och hur Sverige hanterar den. Liten ålslakt vid Ugerups mölla för ca 50 år sedan. Syns nog på hår- och mustaschmode. EU:S ÅLFÖRORDNING, JORDBRUKSDEPARTEMENTETS FÖRVALTNINGSPLAN FÖR ÅL. RÅDETS FÖRORDNING (EG) NR 1100/2007 av den 18 september 2007 om åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål. Förordningen första tre punkter anger när kommissionens meddelande och Europaparlamentets resolution trätt i kraft samt att beståndet av europeisk ål befinner sig utanför de säkra biologiska gränserna och att det nuvarande fisket inte är hållbart. Jag väljer att citera de följande båda punkterna (4 och 5) (4) Olika förhållanden och behov inom gemenskapen kräver olika specifika lösningar. Dessa olikheter bör beaktas vid planering och genomförande av åtgärder för att garantera skydd och hållbar användning av europeisk ål. Besluten i dessa frågor bör fattas så nära exploateringsplatserna som möjligt. I första hand är det medlemsstaterna som bör vidta åtgärder genom att utarbeta förvaltningsplaner för ål, med beaktande av regionala och lokala förhållanden. (5) Syftet med direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område är bl.a. att skydda, bevara och förbättra den akvatiska miljö där ålen tillbringar en del av sin livscykel, och det är nödvändigt att säkerställa samordning och konsekvens mellan åtgärder enligt denna förordning och de nämnda direktiven. I synnerhet bör förvaltningsplanerna för ål omfatta avrinningsområden som definieras i enlighet med bestämmelserna i direktiv 2000/60/EG. Förordningen visar hur allvarligt man ser på ålens livsutrymme i dess tillväxtplatser. Det nämns före förvaltningsplaner som innehåller bl.a. fiske, vandringshinder och vattenkraften. Hur har då Regeringskansliet behandlat Förvaltningsplanen för ål. Jag tar fram beslut Jo2008/3901 av den 2008-12-09. UTDRAG UR REGERINGSBESLUT JO2008/3901 Det ser lovande ut i inledningen. I ett stycke i sammanfattningen heter det: ”Baserat på denna förordning har Sverige 16 SVENSK VATTENKRAFT #4 2020 utarbetat en plan för ålförvaltning som i ett inledande skede är inriktat på åtgärder för att snabbt öka utvandring av vuxen ål till lekplatsen. Parallellt pågår långsiktiga åtgärder med att förbättra ålens livssituation bl.a. genom habitatförbättringar.” Dessa uttalanden ger en förhoppning om att regeringen tagit fasta på förordningens skrivning om att skydda, bevara och förbättra den akvatiska miljö där ålen tillbringar en del av sin livscykel. Regeringsbeslutet ger också besked om att det är vattenmyndigheter som ansvarar för habitatförbättringar och ålvandring. Fiskeriverket nämns också som ansvarig myndighet, men eftersom verket numera gått upp i Havs- och vattenmyndigheten får man anta att denna myndighet övertagit fiskeriverkets ansvarsområde. HABITATFÖRSTÖRELSE Under punkten 2.5 Dödlighetsfaktorer i olika habitat kan man i stycket Habitatförstörelse läsa: ”Främst utmed kusterna, men också i de flesta sötvatten, har olika typer av fysiska ingrepp medfört att de lämpligaste uppväxtområdena för ål har skadats genom t.ex. sjösänkningar, strandutfyllningar för vägbyggen och hamnar. SMHI anger exempelvis att ca 2 500 sjöar motsvarande 2,5% av alla sjöar, är sänkta eller torrlagda i Sverige. Sjösänkning eller torrläggning var en aktivitet som kulminerade runt förra sekelskiftet. Ett illustrerande exempel är Kävlingeåns avrinningsområde där ytvattenarealen minskade så kraftigt från 1812 – 20 till 1950 – 53 att endast 3,4% återstod. Ett annat exempel är sjön Hjälmaren som under 1880-talet sänktes 1,9 m varvid 190 km2 torrlades, motsvarande 28% av vattenarealen. En sådan vattenareal skulle kunna avkasta flera tiotals ton med blankål årligen. Generellt sett har den absoluta majoriteten av svenska sjöar sänkts i varierande utsträckning, vilket minskat vattenytan i olika grad beroende på strandzonens lutning. En intressant uppgift som också framgår av regeringsbeslutet är att man antog att i svenska vatten producerades 2 870 000 blankålar för färd till Sargassohavet. Av dessa fiskades 1 470 000 ålar upp, medan förlusten i kraftverk var 280 000 ålar. Jag finner inte någonstans i beslutet förslag till skyddande, bevarande eller förbättringar av ålens livsmiljöer, utan måste istället vända mig till Havs- och vattenmyndighetens rapport 2015-12-01 Sveriges nationella ålförvaltningsplan.