Svensk Vattenkraft 1
na ha varit översållade av döda ålar vid tillfäll
en under de kalla åren vid början av 1940-talet. Inne i Oslo-fjorden frös 1000-tals ålar ihjäl en vinter. Fenomenet förklarades med att ålar ofta vaknar upp under senvintern då temperaturen i bottenvattnet kan stiga upp mot + 4o C. När ålarna når kallare vattenlager uppe under isen får de en köldchock, gör panikartade undflyendeförsök men förlamas av kylan. De lyckas vanligen ej ta sig tillbaka till det skyddande bottenmaterialet. Vintern 1980 dog miljontals ålar längs den svenska sydkusten, sannolikt av en kombination av kyla och ålsjukdomar. Trots att ålen är en fisk av närmast tropiskt ursprung kan även höga vattentemperaturer vara farliga. Som andra fiskar saknar ålen möjligheter att avleda värmeöverskott. Alla kroppsprocesser är på ett eller annat sätt temperaturreglerande. Om temperaturen, och därmed också ämnesomsättningshastig-heten blir för stor, dör fisken med tydliga tecken på syrebrist. För ålens del ligger den farliga gränsen vid + 30O C. På experimentell väg har visats att blankålen behöver 20 mg. syre per timme och kilo kroppsvikt vid + 12,5o C men så mycket som 57 mg. vid 22o C och hela 111 mg. vid 30o C. Pulsen ökar hos gulål från 20 slag per minut vid + 10o C till 95 slag vid + 30o C. Vid ännu högre vattentemperaturer minskar hjärtverksamheten och döden följer. Bland det enklaste sättet att döda ål är att lägga dem i vatten som håller en temperatur av drygt + 50o C. Då dör de snabbt.” Slut citat. Förutom ålens behov av bottensediment är den mycket känslig för variationer i vattentemperaturen. Temperaturer utanför spannet +- 0 - +30o C utgör ett dödshot mot ålen. Vid utrivning av dammar försvinner såväl vattennivån som vattenvolymen så att det endast återstår någon procent av de ursprungliga nivåerna och volymerna. Detta medför en betydligt ökad risk för såväl bottenfrysning som uppvärmning av det återstående ytvattnet. ÅLENS LUKTSINNE Med risk att trötta ut läsaren vill jag ändå ta upp ytterligare ett par påstående som Perola Nordberg nämner. Det gäller ålens luktsinne och deras simförmåga i motströmsvatten. Om luktsinnet skriver Nordberg: ”Ålen kompenserar sig vid jakt efter föda för den dåliga synen med hjälp av ett extremt välutvecklat luktsinne. Man känner ingen fisk som kan mäta sig med Liten ålslakt vid Ugerups mölla för ca 50 år sedan. Syns nog på hår- och mustaschmode. ålen i detta avseende. Ålens förmåga att urskilja lukter i vattnet har endast sin motsvarighet i hundens uppe på land. Jag har själv funderat på hur det kan vara möjligt för en drivande hund att med hjälp av lukt-koncentrationens varierande styrka avgöra åt vilket håll t ex en hare sprungit, bara genom att lukta i spåret. Slut citat” Norberg vidareutvecklar i flera stycken ålens förmåga att avläsa koncentrationen av doftmolekyler i vattnet. För att spara utrymme kan jag i korthet nämna att om ålen träffar på en för den obehaglig doft, väljer den att ta den väg där koncentrationen doftmolekyler avtar. Man kan därför fråga sig om Nymölla bruks förlängning ut i Hanöbukten av tappvattentuben har gynnat eller skadat ålens vandring längs Skånes ostkust. Det är inte troligt att ålen söker sig mot kusten och det sedan tidigare kontami-nerade området. Orsakar tubförlängningen att ålen istället väljer en väg närmare Bornholm? Om man nu nödvändigtvis måste släppa processvattnet i havet, hade kanske varit bättre att släppa det vid strandkanten, för att minska det område där tappvattnets doftmolekyler sprids. Om ålens förmåga att simma motströms det rinnande vattnet skriver Nordberg följande; citat ”Ål sprider sig till alla vattenområden där uppvandringen inte spärras av oöverstigliga vandringshinder. I princip finns det därför ål ända upp emot fjällkedjan. Mindre ålar kan simma motströms i vatten, som rinner så snabbt som 150 cm. per sekund, men de tröttnar då fort. Mindre forsande partier klarar de genom att utnyttja turbulenta vattenstråk nära bottnar och strandzoner. Det händer till och med att ålar tar sig förbi hinder landvägen. Det anses, att östersjöålar via floder och kanalsystem tar sig ända bort till Volga. Nästan det enda som kan stoppa ålen i dess vandringar är låga vattentemperaturer. Vandringsaktivi-teten avtar då vattentemperaturen sjunker under + 10o C – uppströmsvandringen till och med redan vid + 15o C.” Slut citat. När myndigheter kräver att elproduktionen ska upphöra vid de småskaliga vattenverken skyller man ofta på bl.a. gallerdöden, dvs. att strömhastigheten mot turbinintaget är så stor att ålen inte orkar simma från området, utan trycks ihjäl mot gallret. De små anläggningarna som står inför utrivningshot, har i regel en strömhastighet som är en tredjedel eller mindre än de mindre ålarnas förmåga att simma från. (Vid Ugerups mölla är anloppshastigheten 40 cm/sek.) ÄR ÅLEN ASÄTARE? Jag skulle också vilja avfärda en myt som gör att människor säger sig inte vilja äta ål. Nordberg utrycker det så här: ”Det SVENSK VATTENKRAFT #4 2020 15