Svensk Vattenkraft 1
Det politiska spelet bakom 1918 års vattenlag DEN
POLITISKA SITUATIONEN Vid 1900-talets början gick den stora skiljelinjen i svensk politik mellan vänstern och högern, Till vänstern räknades liberaler och socialdemokrater. De kunde samverka i rösträttsfrågan men i näringspolitiken hade de väl motsatta utgångspunkter? Liberalerna hade en tradition av manchesterliberalism, som ville se en så svag statsmakt som möjligt. Socialdemokraterna ville som socialister ha så stort statligt inflytande som möjligt. Ändå delade de regeringsmakten 1917-1920. De drev 1918 igenom beslut om allmän rösträtt. Mindre uppmärksammat är att de samma år kunde lägga fram en proposition om en fundamental näringspolitisk fråga. Det gällde en vattenlag som hade diskuterats under nästan 20 års förberedelser under skiftande regeringar. Riksdagens beslut stod sig ända till 1983. Ja, huvuddragen gäller fortfarande. Behovet av en vattenlag hade vuxit fram med den tekniska utvecklingen: betongtekniken skapade möjlighet att bygga ut större fall, överföringstekniken förbättrades så att man kunde få avsättning för stora kraftresurser. LIBERALER OCH SOCIALDEMOKRATER Den politiska förutsättningen var att socialdemokraterna efterhand utgick ifrån att socialisering inte behövde betyda förstatligande. Det viktiga var att staten hade grundläggande kontroll över hur vattenkraften utnyttjades. Inom liberalismen fanns också en socialliberal tradition, som efterhand fick allt större betydelse. Karl Staaff och Hjalmar Branting hade 1882 med några kamrater i Uppsala bildat föreningen Verdandi som ville upprätthålla en för liberalismen och arbetarrörelsen gemensam tanketradition och försökte föra samman studenter som ställde upp på tankefrihet och yttrandefrihet. Den blev en plantskola för många av 1900-talets främsta radikala politiker, journalister, författare och folkbildare. Även om näringspolitiken inte ingick i ”det gemensamma” underlättades samtalet i sådana frågor av samarbetet i andra frågor. Detta förhållningssätt fanns också på andra håll i landet vilket underlättade samarbetet kring sekelskiftet mellan det liberala partiet och socialdemokraterna. Några ledande liberaler gick över till socialdemokraterna, bl a de i vattenlagsfrågan hårt engagerade Erik Kule Palmstierna och Carl Albert Lindhagen. 26 SVENSK VATTENKRAFT #4 2020 Visst fanns det i båda partierna kritiker mot samarbetet men de var i minoritet. VATTENKRAFTENS BETYDELSE På det politiska planet fanns olika motiv för att främja utnyttjandet av vattenkraften. Statskassan behövde förstärkas för att finansiera olika socialpolitiska åtgärder. Somliga ville också stärka statsmakten för att kunna kontrollera den framväxande industrialiseringen. Sådana tankar fanns bland både konservativa och radikaler. Men många var skeptiska mot att staten skulle uppträda som företagare. För de områden som låg närmast vattenfallen kunde ett kraftverk sägas inneha ett faktiskt monopol – kostnaderna för överföring gjorde konkurrens från andra kraftverk föga sannolik. Det kunde inte heller vara önskvärt med parallella ledningar, om man ville rationellt utnyttja landets vattenkraft. Det fanns också monopolrisker av andra skäl. Utbyggnad krävde stora kapitalinvesteringar som först på lite längre sikt kunde väntas ge utdelning. Därmed skulle de större kreditinstituten kunna få ett indirekt men avgörande inflytande på hur de större kraftverken skulle komma att utnyttjas. Redan inför besluten om att bygga ut fallen i Trollhättan och att inrätta Vattenfallsstyrelsen hade för- och nackdelar med statligt inflytande på vattenfallsutbyggnad diskuterats. Borde staten arrendera ut sina fall, sälja dem eller själv bygga ut? Principdebatten fördjupades under förberedelserna för vattenlagen. Politiskt intressant var att den omfattande kolimporten skulle avsevärt kunna minskas till gagn för både inhemska byggare och bytesbalansen. Socialdemokraterna såg i början av seklet möjligheter att redan från början förstatliga de dittills outbyggda fallen. Högern såg tidigt hur betydelsefullt det var för industrin att få tillgång till elektricitet. Andra politiker insåg snart detsamma. Makten över vattenkraften skulle kunna missbrukas om inte staten satte upp villkor för hur den utnyttjades. Utnyttjandet av landets naturtillgångar har i nästan alla tider stimulerats av statsmakterna. Man har velat skapa betingelser för – och kontroll över – att utnyttjandet sker så rationellt som möjligt. VATTENLAGENS GRUNDDRAG Svensk vattenrätt bygger på att strandägarna har rätt att utnyttja vattenkraften. På kontinenten är vattendragen däremot publika tillgångar. Men inte heller i Sverige saknade staten inflytande på vattenkraftens utnyttjande. Dels ägde staten som strandägare 15 procent av de svenska vattenfallen. Dels fanns sedan sekler ett omtvistat rättsinstitut som benämndes kungsådra. Det innebar i huvudsak en skyldighet att lämna en tredjedel av ett vattendrag öppet för olika allmänna eller enskilda intressen som flottning, fiske och samfärdsel. Kungsådra förekom i vissa men inte alla vattendrag. På många håll var det oklart om det förekom eller ej. Det avgjordes efter invecklade domstolsprövningar där parterna med stöd av gamla dokument sökte stöd för sin sak. 1918 års vattenlag byggde på att det krävdes tillstånd (koncession) från en vattendomstol för att få bygga ut vattenfall. Tillståndet var förenat med olika villkor. Bl a skulle staten ha inlösningsrätt. En tiondel av kraften skulle användas för den omkringliggande bygden. Ersättningen skulle i princip motsvara produktionskostnaden. Från konservativt håll var man visserligen inte emot koncessioner i sig även om de urholkade äganderätten. Det viktiga var hur villkoren utformades. De konservativa fruktade en framtida radikalisering av de beslutande organen och sökte därför hindra att själva koncessionssystemet infördes. Man sökte på andra sätt tillgodose samhällets behov av inflytande. STRIDEN I RIKSDAGEN Striden kring koncessionerna var både konkret och principiell. Hade liberalerna i regeringen svikit sina ideal? Eller var det socialdemokraterna som vikt sig? I propositionen (1918:128) kunde Eliel Löfgren med triumfkänslor, som lyser igenom de byråkratiska formuleringarna, konstatera att lagrådet inte framfört någon anmärkning av principiellt rättslig innebörd och fortsatte: ”det ofta återkommande spörsmålet, huruvida en koncessionslagstiftning å vattenrättens område läte sig förenas med den i vår rätt av ålder erkända grundsatsen om jordägarens rätt till vatten å grunden synes, vad det föreliggande förslaget angår, härmed hava förlorat sin aktualitet.” Riksdagens båda kammare kom till olika beslut och ärendet gick därmed till jämkning.