Svensk Vattenkraft 1
I en sammanfattning betecknas Vramsån som relativ
t opåverkad av organiska föroreningar. Det förklarar rikedomen av renvattenkrävande djur och förekomsten av sådana arter som flodpärlmussla, tjockskalig målarmussla samt diverse andra krävande arter bland t.ex. bäck- och nattsländor. I en sammanfattning av undersökningen heter det; ”Vramsåns värde består till stora delar av alla de ovanliga eller rödlistade arter som har påträffats på olika ställen, i olika miljöer i ån. Detta gäller även andra organismgrupper än de redovisade i denna rapport. Som exempel på sådana kan nämnas kungsfiskare, grönling och jättemöja, vilka liksom stormusslorna har en viktig – eller i fallet jättemöja – enda förekomsten i landet just i Vramsån.” Ån flyter genom ett av landets mest exploaterade lantbruksområden. Vid den längst nerströms liggande lokalen, som också ligger nerströms alla kraftverken, skriver man ”Lokalen var den mest individrika i undersökningen, vilket kan bero på den ligger längst ner i vattendraget och således är mest näringspåverkad. Lokalen var också den enda som erhöll föroreningsbedömningen ”svag”. Alla andra hade ”obetydlig”. Den låga föroreningsgraden i hela vattendragets längd vittnar om Vramsåns opåverkade prägel. Vid besöket noterades även de rödlistade arterna jättemöja samt grönling”. Förutom den migrerande havsöringen som vandrar upp i ett antal av 2000 – 4000 individer, hyser Vramsån även den långväga gästen ål, som stannar i vattendraget normalt 15 – 20 år. Ålen har särskilda bottenkrav, som inte gynnar laxfiskar (mer om detta kan läsas i Ålutrotning). Ån har också en stor och livskraftig gäddstam. Allmänt förekommande är abborre, mört, sutare, elritsa och lake. Till de mera sällsynta arterna hör grönling och sandkrypare. Flodnejonöga leker i ån. Bäcknejonöga lever hela larvstadiet (som linål) i det finkorniga bottensedimentet. Trots månghundraåriga s.k. vandringshinder hyser ån alla de fiskarter som geografiskt och storleksmässigt normalt finns i liknande vattendrag. Till och med rariteterna grönling och sandkrypare har lyckats smita förbi hindren. Vattendragets sköra biotop har även innevånare som kungsfiskare, strömstare, forsärla och större hackspett. Många andra fågelarter trivs i och vid kvarn- och dammiljöerna. Flera marina flyttfåglar stannar till ett par dagar på våren och vilar upp sig innan den fortsatta färden norrut. Av OM ÅLDÖDLIGHET VID PASSAGE AV VATTENKRAFTVERK; Elforsks rapport 12:37 konstaterar att myndigheter räknar med en dödlighet på 70 % av den migrerande blankålen vid varje passage av kraftverk oavsett verkens storlek eller konstruktion och skriver: ”Eftersom man konstaterade att dödligheten varierade stort mellan olika kraftverk, riskerar man alltså att få missvisande skattningar för hur många blankålar som beräknas nå havet för ett visst vattendrag. De vattendrag och kraftverk som ingår i nyckeln visar på stora variationer, vilket talar för att även åldödligheten vid kraftverkspassage kommer att variera stort och med andra ord kommer man att få ett missvisande utfall om en och samma dödlighet används för samtliga kraftverk.” KÄVLINGEÅN Kävlingeån är ett av de elva vattendragen som ingår i nyckeln (undersökningsobjekt). Rapporten gör först en beräkning efter de grunder som anger 70% dödligdäggdjur är kanske olika fladdermössarter de vanligaste, men också de som är mest beroende av livsutrymmet vid de gamla dammarna. Ljusa sommarkvällar ser man dem flyga tätt över vattenytan i dammen, som är deras viktigaste jaktrevir. Utterfamiljer gör allt tätare besök vid ån. Olika predatorer i och kring vattendraget talar också sitt tydliga språk av dess fiskrikedom. Gäddtätheten har jag redan talat om. Dessutom frodas en minkstam runt ån. Kungsfiskaren har under de senaste två åren visat på en kraftig ökning. Till en del beror det på de senaste årens varma, isfria vintrar, men det kräver också en god födotillgången. Hägern syns allt oftare vid min fiskväg, där den ser ut sitt byte. Under de första fyrtio åren vid Ugerups mölla, såg vi aldrig mellanskarv i kvarndammen. Under de senaste åren har den dykt ner i dammen med jämna mellanrum. Mycket tyder på att fiskmängden inte minskat med åren. Hur kan myndigheter påstå att låga långsluttande dämmen utgör vandringshinder och gamla långsamtgående turbiner dödar fisk. Jo, man applicerar de stora kraftverkens fiskfientliga egenskaper på de små fiskvänliga gamla kvarnturbinerna. Montén gjorde åt Vattenfall år 1985 en undersökning av verkens fiskmortalitet, som applicerats på alla kraftverk. het vid passage av vart och ett av de tre kraftverken. Av de knappt 6000 ålar som påbörjar sin utvandring uppströms det översta verket når, på dessa beräkningsgrunder endast 158 individer havet eller 2,7%. Under åren 2006 – 2009 utfördes undersökningar i Kävlingeån vid ålens passage av de tre verken. Det översta visade på 13% dödlighet medan de andra båda inte hade någon dödlighet alls på ål. Utredaren föreslog att dessa båda verk skulle förses med bredare gallerspalt. Beräknat utifrån denna undersökning skulle 87% av de passerande ålarna nått havet. Man fann dock att enbart 55% nådde havet. Man skyller denna högre siffra (45%) på fördröjd dödlighet som är vanlig efter skador vid turbinpassager. Elforsk-rapporten konstaterar att förlusten är 18% per kraftverk och skriver ”vilket bortfall stämmer relativt väl med turbinmodellens predikterade (förutsedda) dödligheter.” Läst mellan raderna får man uppfattningen att siffran 55% tagits fram genom schablonen 18% fördröjd dödlighet vid varje kraftverkspassage. De senare åren har observationer av kustbevakningen och med drönare över inlandsvatten gjort avslöjanden som lett till beslag av mänger olaga ålfiskeutrustning. Den ökande förlusten av ål skylls inte på tjuvfiske eller predatorer, utan hela skulden belastar trots detta de gamla kvarnarna. Vid kommande omprövningar måste man lägga stor vikt vid aktuella nulägesbeskrivningar för att få fram om de prövade dämmena verkligen utgör några vandringshinder, eller om ”hindren” bara är ett önskemål från myndigheter för att legalisera utrivningar. Likaledes måste man få bort de verklighetsfrämmande schablonerna vid beräkning av de småskaliga kraftverkens mortalitet. Det måste vara myndighetens uppgift att bevisa varje verks eventuella fiskmortalitet. I den tidigare brukliga omvända bevisföringen är det ju omöjligt att bevisa oskuld. Jag är övertygad om att många de småskaliga anläggningarna inte utgör något vandringshinder, och att en eventuell fiskdödlighet vid passage av dem är så ringa att uppförande av nya faunapassader m.m. inte ger sådana vinster att de står i rimlig proportion till anläggningskostnaderna. En konsekvens av åtgärder i vattendragen kan bli att andra, viktiga värden i biotopen går förlorade. Gunnar Olsson, Ugerups mölla SVENSK VATTENKRAFT #4 2020 29