Svensk Vattenkraft 1
Myndigheterna styr politiken! Regeringen skriver
i sitt beslut 25 juni i år om den nationella planen (NAP), att det "finns liten anledning att tro" att verksamheter kommer att rivas ut. "Det bör röra sig om undantagsfall att det inte går att besluta bestämmelser och villkor som innebär en tillräcklig miljöanpassning för att EU-rättens krav ska kunna uppfyllas." Regeringen gör också en rad markeringar för att myndigheterna ska handla i den andan (se artikeln s 6). Men regeringen undvek "skarpa" åtgärder för att tvinga vattenförvaltningens myndigheter att följa regeringsbeslutet. Med tanke på hur dessa agerat under snart tio år kunde man därför befara det värsta. Det gångna halvåret visar att farhågorna var berättigade. Det har inte kommit minsta antydan till att Havs- och vattenmyndigheten (HaV) eller vattenmyndigheterna (VM) tänker följa riksdagens och regeringens beslut om att EU-rättens möjligheter till att klassa en vattenförekomst som kraftigt modifierat vatten (KMV) respektive att använda undantaget mindre stränga kvalitetskrav (MSK). Myndigheterna fortsätter att nonchalera detta och andra beslut av riksdag och regering. Bekymren är många och stora. • VM bryr sig inte om ramen på högst 1,5 TWh produktionsminskningar. Detta sades helt ogenerat på Energiföretagens vattenkraftsdag, det är miljökvalitetsnormerna och bevarandemålen som gäller, sedan får man se var man hamnar. Detta och mycket därtill finns i en intervju som Energiföretagen gjort. • I NAP-en är alla mindre vattendrag (ca 180 av 200) sammanförda i en grupp som har det gemensamma riktvärdet 11,7 %. Inget sägs om hur produktionsminskningarna ska fördelas mellan prövningsgrupperna. Detta godtycke förstärks av att det inte finns någon mekanism för att hålla reda på och avväga de produktionsminskningar som kan beslutas. Det orimligt höga riktvärdet 11,7 % är dessutom taget ur luften. I förstudien hade de mindre vattendragen ett individuellt riktvärde på 6,5 %, vilket SVAF accepterade. Märkligt nog lyfts inte detta fram i regeringens uppdrag 5 november till de tre NAP-myndigheterna att se över riktvärdena. • VM framhärdar i att vattenförekomster med mindre kraftverk inte kan KMV-klassas och att miljökvalitetsnormen ska var god ekologisk status. Resultatet blir krav på utrivning. För detta finns inget som helst stöd i EU-rätten och inte heller i beslut av riksdag och regering, tvärtom. • Inget talar för att HaV på något avgörande sätt kommer att ändra sin vägledning om KMV-klassning. Grunden för KMV är om vattenförekomsten har en väsentligt förändrad fysisk karaktär, som är orsakad av en betydande mänsklig påverkan. Dammar, som huvudsakligen avgjort påverkansanalysen och statusklassningen, blir plötsligt obefintliga, när det kommer till KMV-bedömning. Vid normsättning och åtgärdsförslag dyker dammarna upp igen. HaV har många obsoleta styrdokument som främst syftar till att riva ut småskalig vattenkraft. • HaV i sina styrdokument och VM i sin normsättning måste börja beakta samhällsintressen som elförsörjning, rekreation, vattenförsörjning, torrläggning och översvämning, klimatet, kulturmiljön och göra avvägningar mellan dem. Detta ska göras för den lokala, regionala och nationella nivån. Den småskaliga vattenkraftens betydelse för alla dessa samhällsintressen gör att den måste ses som samhällsnyttig. • Den samverkansprocess med kraftverksägarna som Lst har ansvar för och det arbete med klassificering och normsättning som åligger VM är två skilda världar som inte möts. HaV skriver visserligen i sitt förslag till vägledning för samverkan dels att VM ska se över beslut om KMV, status och normer och redovisa underlag, dels att samverkan kan resultera i nytt underlag som kan förändra VM:s beslut. Men att döma av intervjun på vattenkraftdagen verkar VM fullständigt ointresserade av att medverka i samverkansprocessen, vilket gör den ganska meningslös. VM är utan vidare Sveriges mest "oåtkomliga" myndighet. * Att utveckla vattenmiljö och vattenkraft är en utmaning på många sätt; tekniskt, ekonomiskt, juridiskt. Än så länge dominerar de juridiska aspekterna och som framkommit pekar i stort sett allt åt fel håll. Det avgörande nu är att politikerna måste inse att man inte kan överge den process man startat utan måste omgående styra upp den mycket starkare. Det går inte att, som politiker i olika läger gör, säga att vi måste avvakta de första domarna. När man befarar en katastrof väntar man inte tills den har inträffat, man förebygger den. Vad är det då som krävs? • En grundbult är att KMV och MSK ska användas fullt ut. SVAF har länge föreslagit att regeringen gör några tillägg till vattenförvaltningsförordningen med denna innebörd, på det sättet kan inte myndigheterna fortsätta sabotera de politiska besluten. • En annan grundbult är att de mindre vattendragen får individuella riktvärden, 6,5 % är en acceptabel nivå. Detta finns redan i NAP-förstudien, det är bara för regeringen att gå in och ändra i det tidigare NAP-beslutet. • De kommande åren skulle bli mycket enklare och inriktade på konkret miljöarbete om politiken följde vattenförvaltningsutredningens förslag och utan tövan lade ner VM. Där finns den stora bromsklossen för en konstruktiv samverkan. De flesta av ovanstående förslag råder regeringen över. Men med tanke på att regeringen har det största ansvaret för att vi hamnat i den nuvarande situationen är det sannolikt nödvändigt att riksdagen agerar. Där finns en stark majoritet för vattenkraften, inte minst den småskaliga. Den majoriteten måste använda de konstitutionella möjligheter den har. Det som föreslås här är helt i linje med energiöverenskommelsen; i januariavtalet behandlas – tyvärr – inte vattenkraften. Thomas Sandberg, ordförande SVAF SVENSK VATTENKRAFT #4 2020 3