Svensk Vattenkraft 1
vändare på lokal nivå. Fokus ligger numera mest p
å att framtvinga åtgärder med lagregler och utöva tillsyn av verksamhetsutövare så att de följer regelverken. VM:s föreslagna åtgärdsprogram för 2021–2027 är inget undantag. VM behöver ompröva sitt synsätt att miljönytta endast kan åstadkommas med repressiva och tvingande styrmedel på verksamhetsutövarnas bekostnad. En satsning på ökad lokal delaktighet är inte bara något som är önskvärt utan en förutsättning för ett lyckat genomförande av vattendirektivet. Begreppet ”superlokal nivå” har fallit i glömska och behöver återupplivas. Det motsvarar samverkan på vattenförekomstnivå. I den lilla skalan ska lokal kunskap, erfarenhet och värdering kunna påverka norm- och åtgärdsbesluten. På den lokala nivån måste de som faktiskt berörs och äger frågorna engageras. Lantbrukare, markägare och ägare av vattenanläggningar är självklara parter, eftersom de har rådighet över sina verksamheter och ägda marker. I den mindre skalan är det möjligt att diskutera och planera var åtgärder ska göras och av vem. VM NONCHALERAR ATT REFERENSFÖRHÅLLANDEN SKA FASTSTÄLLAS EFTER LOKALA ERFARENHETER OCH KUNSKAPER Det är fullt möjligt att tillämpa lokalt fastställda referensförhållanden (HVMFS 2019:25 definitioner). Lokala erfarenheter och kunskaper om fiskförekomst kan tas till vara utan att omfattande bevis ska behöva läggas fram. I förvaltningsplanerna står ingenting om hur referensförhållanden för biologi och hydromorfologi ska fastställas och inte efter vilka grunder. Referensförhållande har betydelse för påverkansanalysen och avgör statusklassning, kvalitets- och åtgärdskrav. Rätt bedömning av ”liten avvikelse” från naturliga förhållanden grundar för att god ekologisk status/god ekologisk potential översätts till adekvata och ekologiskt- och kostnadseffektiva åtgärder. Grundläggande frågor är: Vilka arter saknas i vattenförekomsten jämfört med ett nästan naturligt tillstånd och beror på vattenkraften? Vilka arters åldersfördelning är onormal? Vilka arter måste ha fria vandringsvägar för att kunna genomföra hela livscykeln? Vilka arter kan leva hållbart med befintliga brister i konnektivitet? Finns det naturliga vandringshinder? Vilka biologiska behov (exv. mera strömhabitat) är rimliga att tillgodose? Hur har naturen och arter anpassat sig efter mycket gamla vattenanläggningar? Nytt naturtillstånd? 8 SVENSK VATTENKRAFT #1 2021 Vägen västerut. Foto: Christer Abrahamsson VM GLIDER FÖRBI ATT DEN MEST KOSTNADSEFFEKTIVA KOMBINATIONEN AV ÅTGÄRDER SKALL BEDÖMAS I ÅTGÄRDSPROGRAMMET Det följer av både vattendirektivet och vattenförvaltningsförordningen. Åtgärdskostnaderna ska beaktas i normsättningen och detta ska framgå av skrivningar i åtgärdsprogrammen enligt EU:s vägledningar. För att ta fram de mest kostnadseffektiva (kr/nyttoenhet) åtgärderna på rätt plats är det en stor fördel att planera utifrån ett avrinningsområdesperspektiv. Åtgärdernas kostnadseffektivitet kan användas som kriterier för att statusklassificera, normsätta, jämföra, gränssätta och prioritera. Havs- och vattenmyndigheten och VM hänvisar då och då till CIS-dokument (Common Implementation Strategy), vilka är ett slags vägledningar som tagits fram på EU-nivå. Detta citerade budskap från CIS No. 20 (med fri översättning till svenska) återkommer i flera CIS-vägledningar och i EU:s översyn av vattendirektivet. ”Utöver övervägandena i målen (ecological quality objectives, i Sverige miljökvalitetsnormer) är de socioekonomiska aspekterna och i synnerhet kostnadseffektivitet en central del i utvecklingen av åtgärdsprogrammet. Medlemsstaterna bör försöka se till att kombinationen av åtgärder för att uppnå miljömålen är det lägsta kostnadsalternativet efter att ha gett tillräcklig uppmärksamhet och hänsyn till miljö- och resurskostnader. Sådana tillvägagångssätt bör tillämpas på nationell, avrinningsområdes eller vattenförekomstnivå med tillräcklig flexibilitet för att kunna ta itu med problem som är oroande.” Om detta att bedöma kostnadseffektiviteten har VM ingenting att säga mer än att ”det är upp till prövningsprocessen att fastslå vilken den mest effektiva åtgärden är för den specifika platsen.” eller att ”de studier som uppskattat nyttor utifrån åtgärder kopplat till vattenkraften uppskattar betalningsviljan för att förbättra vattenmiljön i Sveriges vattendrag, men det har inte varit möjligt att översätta dessa betalningsviljor till nyttor som uppstår i ett specifikt geografiskt område.” För den enskilde kraftverksägaren är åtgärdskostnaderna den viktigaste frågan. Även för samhället och Vattenkraftens Miljöfond är det en viktig aspekt att pengar används, där de ger mest miljönytta. Hushållningsprincipen i miljöbalken ställer krav på hur resurser används, vilket bör innebära att samhällets resurser inte ska förbrukas i åtgärder med ingen eller tveksam biologisk nytta. Kvalitets- och åtgärdskrav måste avvägas och prioriteras utifrån biologisk nytta vs produktionspåverkan, kulturvärden, riskerna för översvämning och vattenbrist samt med hänsyn till kostnadseffektivitet och orimliga kostnader. Generella åtgärdsmenyer kan inte accepteras. För att underlätta samverkansprocesserna mellan länsstyrelserna och verksamhetsutövarna och kommande omprövningsprocesser i domstol, är det angeläget att dessa bedömningar är gjorda i vattendelegationernas beslutade underlag. Vid karaktärisering, statusklassning och normsättning ska möjligheterna att ställa mindre långtgående krav (kraftigt modifierat vatten och mindre strängt kvalitetskrav) utnyttjas fullt ut (regeringen 2020-06-25). Positiva effekter (nyttor) till följd av åtgärder i vattenmiljöer påverkade av vattenkraft